Den 27 Feb tog vi avsked av Morbror Leif..
Det var en jättefin begravning, mycket tack vare att Morbror Hansi själv ville prata om sin bror istället för att låta en präst försöka prata om någon de aldrig träffat.
På det sättet blev det personligt, Vackrare, lättsammare & med en bit humor precis som vår Leif var..
Han hade ett speciellt sätt att alltid ruffsa till håret på när han tittade sig i spegeln :)
Han var ofta allvarlig, men ofta ovetandes om att han faktiskt var riktigt rolig.
Han provade hemgjorda ansiktsmasker & hårinpackningar med mig när jag var tonåring.
Han anförtrodde mig saker om han behövde råd å hjälp.
Och han pratade Aldrig, någon gång illa om någon annan.
Han var lite lätt skrämd.. redan som liten.
Han tyckte om att experimentera mycket som ung, bygga saker.
Som när han hade gjort något projekt hemma men när det väl kom till att sticka i kontakten och prova om experimentet lyckats tvekade han.
Då skicka han fram sin stora syster " min mamma" för att sticka i kontakten medan han själv tog betäckning bakom soffan :)
El den gången vi spelade lång-golf hela släkten och han slog bollen över green in i skogen och gjorde likadant när han skulle slå ut den igen.
Och sen inbillade han sig att bollen hade rullat ner i ett hål i skogen och skickade Stora syster " min mamma " att sticka in handen där för att han själv inte vågade.
Sen stod vi å tittade på resten som skulle slå till green och gjorde samma sak.
Leif: - Ja,du ser.. From the Busch, To the Bush :)
Ja, det var en vacker begravning..
Och som jag skrev innan, fick jag i uppdrag att skriva texten till dödsannonsen från oss syskonbarn. Och det blev..
Leffe Sverige
Vår käre Morbror
Tack för allt du givit,
Tack för den du var
vi minns dig med ett leenede
som alltid lever kvar
Jakob som vi inte sett sen 26 Dec kom också hem till begravningen vilket jag var otroligt glad & tacksam för.. känndes skönt att ha honom brevid sig där i kyrkan.
Å Nubbe vek inte från hans sida.
Han skulle tom sitta PÅ jakob i soffan..
Natten mot lördag den 6 Feb vid 23.55 tiden gick min Älskade Morbror Leif bort.. endast 60 år gammal.
Det började i sommar med att han blev väldigt trött & orkeslös.
På sensommaren efter några tester på vårdcentralen lades han in på sjukhus för svamp i magen och efter vidare utredning konstaterades det att han hade Obotlig Lever Cancer.
Han fick beskedet att han hade mellan 3-6 mån kvar att leva.
Det kom givetvis som en Chock för oss alla.
Efter att ha begärt fler undersökningar och ett andra utlåtande står man som familjemedlem till någon man älskar helt maktlös.
Sen gick allt så fort.
Lägenheten i Sundsvall såldes och han flyttade upp till stöde till mina föräldrar, där han alltid tyckt om att vara.
Han fick eget rum som han själv fick möblera och välja tapeter till.
Det har fungerat jättebra med hjälp och stöd från mina föräldrar och hans bror som ofta besökt.
Efter jul har allt gått utför väldigt fort och för ca 1 vecka sedan fick han svårt att gå och hålla balansen vilket resulterade i att han ramlade flera gånger, bla i trappen så han fick sy 8 stygn i huvudet.
Mina föräldrar vågade inte längre ha kvar honom hemma då de ibland båda jobbar och tillsammans med Leif fattades beslutet att han skulle flytta till Sidsjön Hospice för vård i livets slutskede som de tidigare besökt.
Han var inte så pigg på att flytta dit och frågade innan de åkte om han fick komma tillbaka hem igen om han blev bättre, men det gick så fort, precis som om han tappade hoppet när han åkte dit.
De två dygn han spenderat där har han alltid haft någon i familjen hos sig.
Sista dygnet var hans bror och mina föräldrar där hela tiden.
Han var klar i huvudet in i det sista och de hade trots allt haft det så bra man nu kan ha det tillsammans in i det sista.
Han hade dock en väldig rädsla & ångest inför döden och vem hade inte haft det ?
Trots att han fått lugnande hjälpte inte det och mamma var jätterädd att måsta se han dö så rädd och ångestfull så han fick även lite morfin för att bli lugnare.
Hansi & Pappa fick sitta på båda sidor om han en stund eftersom han hade svårt att komma till ro, tills mamma lade sig brevid och höll om honom.
Läkaren kom in och frågade Leif vad han trodde skulle hända när han dog..
Leif sa att han givetvis inte visste.. för alla är väl rädda inför det Okända.
Läkare sa att alla studier som gjorts på människor som varit döda men kommit åter visade alla samma sak..
De vittnar alla om ett ställe så mycket bättre & vackrare än vår värld.
De sista 2 timmarna i livet var han helt lugn och somnade stilla in där i mammas armar.
Jag tror Ingen riktigt kan förstå hur det känns att veta att du har 3-6 mån kvar att leva.
Tänk alla dessa tankar och funderingar som ständigt maler runt i huvudet.
Tänk vad det gör med en att ha det i huvudet hela tiden.
De enda han velat prata lite med om hur han känt är min pappa och sin bror.
Men hur ska man någonsin förstå hur det verkligen känns förrän man själv är där ?
Jag är glad att det gick så pass fort som det gjorde & jag är glad att han hade sina närmaste hos sig in i det sista.
Jag har fått i uppdrag att skriva några rader till dödsannonsen från oss 4 syskonbarn.
Jag var nog den som kände honom bäst av oss barn och för mig var han så mycket mer än han någonsin var för någon av de andra.
Tänk så många Minnen, så mycket Tok, så många Skratt och så mycket kul vi varit med om tillsammans.
Bara den tiden då jag gick i skolan och vi bodde tillsammans, Mormor, jag ,Leif & så papegojan Melker då förståss.
Vi hade mycke Tok & Skoj tillsammans bara då :)
För mig kommer han alltid vara Morbror Leffe Sverige the One and Only som alltid funnits där. Å nu är han borta å det gör förbannat ont i själ & hjärta.
Jag hoppas och vill tro att Mormor & Morfar gick honom till mötes och att han nu fått frid & ro.
Jag hoppas att mamma tror detsamma och att det hjälper henne i sorgen.
För hur det än var så var han ju faktiskt hennes Lillebror..
/A.
