Någonting som tog jättehårt på mig och som fick mig att helt tappa tron på mig själv en stund.
Det fick mig att känna mig Värdelös och som en dålig människa.
Jag vågade knappt återvända till vårdyrket efter det.
Som många av er redan vet jobbade jag Natt hos en liten flicka som jag tyckte väldigt mycket om.
Jag jobbade som vikarie för någon som var tjänstledig i 5 månader.
I alla fall stod det så på avtalet, men skulle sen visa sig att det var för någon annan.
Jag kunde dedär och jag var BRA på det.
I alla fall trodde jag det.
Tills jag fick höra av chefen att det kommit in 2 avvikelserapporter på mig från en arbetskollega och föräldrarna ville inte att jag var kvar.
Det kom för mig som en Chock och jag undrade när detta skulle ha inträffat.
Det var i början av vikariatet.. i Februari sa hon.
- Är det ingen som sagt något till dig, för sådant ska tas upp ?
Nej, det var ingen som sagt något till mig.
All denna tiden och ingen sa något.
Jag hade mina rutiner, och jag var noga med att kolla så inget skulle gå fel, för att jag visste att det var jätteviktigt.
Så många ggr som jag dubbelkollade, bara för att vara säker.
Hur jag än vänder å vrider på det så går det Inte ihop.
Det gjorde att det var än svårare att släppa och bara gå vidare.
Det kändes lite bättre när Daniel sa att det hade kunnat hända Precis vem som helst om det nu var så.
Och det konstiga är att det jag blev anklagad för, är småsaker i jämförelse med vad andra faktiskt har gjort.
Och det, fick inga följder, det rapporterades inte ens.
Och om jag inneburit en sådan fara för barnet, varför fick jag fortsätta i flera månader efter innan de säger något ?
När det är försent och jag inte har något att försvara mig med efter så lång tid.
Jag kan inte minnas hur just den dagen såg ut.
Det hade jag kunnat om det sagts till mig direkt.
Jag var tillbaka en sista natt efter beskedet eftersom jag var lovad den, men hon förstod om jag inte ville ta den natten, men jag är glad att jag gjorde det.
För då upptäckte jag att jag med säkerhet absolut inte gjort En av de 2 sakerna. Och det gjorde det lättare att sen tro mer på vad min egen känsla sagt till mig hela tiden.
Att jag har svårt att se att jag gjort det andra också när jag vet hur noga jag brukar vara med det varje gång.
Som Daniel sa.
Det är ingen som känner DIG bättre än du själv och kanske har du vetat det hela tiden fast en sådan sak givetvis får en att tvivla och ifrågasätta sig själv.
Och även om du gjort det, så gick det bra, ingen blev skadad.
Det är Ok att göra misstag. Vi gör dem hela tiden.
Det är så vi lär oss och sedan växer av dem och det gör dig inte till någon sämre människa.
Det har nu gått en tid sedan det hände nu och jag har fått lite distans till det, men det gör fortfarande ont när jag tänker på det och det är ingen tvekan om att det gjort stor skada i någon som inte ens var hel från början.
Kommer nog alltid att undra varför de inte sa något ?
Det var en tajt grupp som jobbade där, några bästa vänner redan från barnsben och dom kanske helt enkelt inte tyckte om mig och ville ha bort mig som en del tror.
Jag kommer nog aldrig att få veta det och har accepterat det.
Jag tyckte i allafall väldigt bra om dom och flickan saknar jag väldigt mycket.
Vi tyckte om varandra hon å jag.
Minns hur mycket hon tyckte om att hjälpa till att städa :)
Hon kunde skratta så hon kikna när jag dammsög och likaså när hon fick hålla i slangen själv.
Och som hon sken när jag lyfte upp henne och vi dansade :)
Trots allt som hände fick jag i allafall med mig många fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig.
