Julen 2019

Jag brukade tycka om julen.. men i år var den bara plågsam och jag är bara glad att den äntligen är över.
Jag brukade tycka om allt julpynt med stjärnor, tomtar & utebelysning osv men i år känns det helt meningslöst.
Det enda jag satt upp är en julstjärna i varje fönster.
Det finns ingen mening med något annat.
Det gör bara ont att tänka på hur roligt det var att göra julfint förra julen & julen före i huset.
Hur mysigt barnen tyckte att de var när de kom hem och att få klä julgranen med Leah.
Julstämningen, värmen & gemenskapen.

Jag firade julen Stöde, men det hade inte gjort mig något att jobba heller för att slippa. 
Inget fel på Julen el sällskapet i Stöde.

Dethär sitter i mig,.. det är mig det är fel på.

Jag har varit ensam större delen av året, mer ensam är jag någonsin varit någon gång i hela mitt liv tidigare, och även om man kanske är bland folk så är det midsommar/jul/nyår man känner sig som mest ensam. 

Det har snart gått ett år men jag känner mig fortfarande enormt ensam & övergiven och det är vid dessa "tillställningar" det gör som allra ondast.

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan dethär året och sagt/gjort saker annorlunda.

Då kanske det sett annorlunda ut idag, då kanske jag varit kvar i lyckobubblan.

För jag minns hur det var, jag minns hur det kändes och jag skulle ge Allt för att få känna det igen. 

Men drömbubblan sprack och jag minns Chocken som gick som en våg genom kroppen och hur något förutom hjärtat gick i tusen bitar brast där inne och som aldrig kommer kunna bli helt igen.

Det fullkomligt förintade mig på bara några sekunder.

Jag tycker att jag för de mesta lyckas hålla ihop mig ganska bra men ibland behövs de bara att någon frågar något om honom/barnen el att jag kommer tänka på något så kommer tårarna.. igen.

Ja, jag måste gråtit floder av sorg & saknad i år.
Det gick över 8 mån innan gick från att gråta varje dag till var annan.. och stundom är det varje dag igen.
Det har varit/är fortfarande ENORMT tungt.
Det är nog de värsta jag genomlidit i hela mitt liv såhär långt.

Hur som helst så tog jag mig igenom Julen även om det var smärtsamt och jag gick undan för att samla mig ibland.
Och när kl slog 15 på Julafton & alla andra satt bänkad för Kalle, då var Hon ute å sprang.

För att få ut ångesten, och orka hålla ihop bland folk resten av dagen/kvällen. Och inte minst för Husfridens skull.

Fint joggingväder.
Skrev på FB så stort att jag inte låg på latsidan för att det var jul. Joggingskorna var ju alltid med ändå och om jag inte har tillgång till gymmet kan man lägga lite extra fokus på kondition istället.
Å 2 timmar efter så låg man med fötterna i kors i soffan å käka godis.. 
Men det är ju bara jul en gång per år. 
Det var en av de få stunderna jag under julen jag var någorlunda lugn inombords. Daniel hade just skickat några bilder på barnen från julafton och jag blev så himla glad.
Som jag saknar dessa barn..
Tror ingen förstår det riktigt.

Kämpar

Spenderar mer el mindre 8 tim i veckan på gymmet + en del joggingrundor.
Känner mig starkare och mår bättre.
Visst kan de kännas motigt vissa dagar, men jag släpar mig dit endå, och jag går fan inte hem förrän jag är Klar.
Träningen blev min livlina dethär året.
Och om det är en sak jag har lärt mig så är det att oavsett hur Hopplöst det än känns, & hur Ont det än gör i mig, 
så har jag inte gett upp.
Inte än i allafall..
Jag faller fortfarande omkull ibland,
Men det är Ok.. Det gör vi alla ibland.
Det viktigaste är vad du gör efteråt.
Du försöker limma å laga det som går,
reser dig upp, och försöker Igen..

Det har gått nästen ett år sedan det tog slut nu, och jag har inte kunnat skriva om det än för att det gjort för Ont.
Det är först nu jag insett att det nog alltid kommer att göra ont oavsett hur lång tid det går, men jag ska göra ett försök att sätta ord på vad som hände.
Och det betyder INTE att jag tänker prata om det, med någon.
Dethär är allt ni kommer att få.

Det var en kväll i slutet på Januari förra året.
Jag minns precis hur det kändes.

Chocken som gick som en våg genom kroppen och hur något förutom hjärtat som gick i tusen bitar brast där inne och som aldrig kommer kunna bli helt igen. 
Ja, Jag svär.. jag kunde faktiskt känna hur något gick sönder där inom mig.

Jag vet att det låter som om det gick väldigt dramatiskt och otäckt till men det gjorde det inte.
Han gjorde det på det finaste sättet han kunde och han kunde inte ha gjort det på ett skonsammare sätt.

Men det fullkomligt förintade mig på bara några sekunder och lämnade mig död inombords.
Jag är inte som förut, det har alla sagt och jag kan känna det själv. 
Pratar el umgås inte gärna med någon.
Jag pratade med Daniel,.. han kunde mig liksom.
Han kunde varje tanke, varje rädsla & varje dröm.
Hur vansinnigt vridna tankar jag än må ha så kunde han dem alla.
Han kanske inte förstod dem alla, men han kunde dem.
Han var min bästa vän.

De vänner jag hade (Osäker på om de är kvar) väntar i så fall på att jag ska höra av mig när jag är redo för det.
Och jag vet inte när det kommer att bli.

2018 var en känslomässig berg&dalbana år.
Jag miste ett jobb jag tyckte om, jobbade fler nätter än man borde och fick för lite återhämtning emellan. 
Jag tappade gradvis minnet, jag tappade ibland hörseln på ena örat tillsammans med yrsel & kräkningar. Något som skulle visa sig vara  ( Menieres sjukdom )
Halva Härjedalen höll på brann upp och Daniel som brandman jobbade dygnet runt han också där itag.
Vi flyttade ihop i slutet av Juli.
Jag flyttstädade dagarna och jobbade på nätterna ett tag och det blev lite för mycket.
Jag var helt slut när flytten var klar.
Jättelycklig över att vi flyttat ihop givetvis men helt dränerad.
Det var liksom ingenting som fungerade riktigt i huvudet längre.
Väldigt Otäckt, och än värre när Daniel & andra också började reagera på att jag inte var som jag skulle.
Jag drog ner på jobbandet men jag blev inte bättre för det.
Påbörjade en Demensutredning tills en läkare sa att det var normala reaktioner om man jobbat mycket utan återhämtning samt känslomässig stress. Och det kunde ta Låång tid innan man kom tillbaka helt efter det. 
Kanske inte var den bästa tidpunkten för att påbörja ett samboförhållande, men vi hade pratat om det så länge och ingen kunde väl förutspå att jag inte skulle orka med Allt.
Jag hade till ex väldigt svårt för höga ljud ett tag.
Jag klarade inte att av höra när barnen busade el skrattade, minns att det bara ekade i huvudet.
Det var jättejobbigt, inte bara för mig utan för Daniel & barnen också.
Jag var inte lätt och leva med just då.
Orkade inte mycket, jag var nedstämd/ledsen, stressad, frånvarande/borta, irriterad, arg, Orolig, ja orolig för Allt. 
Allt som "kunde" gå Fel liksom.
Har läst mycket om det nu efteråt och det är Väldigt jobbigt att hela tiden leva i Katastrofberedskap.
Inte bara för mig som sagt, utan även för andra runt omkring mig.
Nu var inte alla tankar katastroftänk, men det faktum att hela tiden ha en hjärna som går för högtryck. 
När man ständigt tänker på någonting.. alltid.
Enda gångerna tankarna inte maler, det är när jag sover.
Och jag har inte kunnat sova bra sedan sommaren 2018.

Minns ni den som jag fick av Daniel långt innan vi blev tillsammans.
Ja, Han kände mig väldigt bra redan då.
Och det handlar inte bara om att tänka mycket, det handlar om att alltid tänka Ett eller flera steg längre än andra i Tänk OM..
Tänk om Det händer, som förmodligen aldrig heller kommer att hända för att det är så långsökt så det finns inte för andra.
Men det gjorde det för mig.

Likaså att jag har lätt i att fastna i sånt som hänt som varit jobbigt för mig.
Jag ältar och processar mycket.
Jag har berättat saker för Daniel som jag inte har berättat för en själ tidigare.
Jobbiga saker från barndomen som gjort mig till den jag är. Saker som gör att jag reagerar el tänker som jag gör.
Saker som satt tydliga ärr i mig.
Jag kan älta tankar & känslor kring sånt.

Han har lyssnat varje gång och han är en sån som gärna vill fixa saker. Men dethär var någonting han inte kunde fixa.
Och ibland vill jag inte att någon fixar/hjälper mig, jag vill bara att någon lyssnar och finns där, och tids nog så vet man själv hur man ska hantera det.
Många ggr har han sagt att jag kanske borde ta ett samtal med den/dem de gäller och verkligen berätta hur jag känner & hur det påverkat mig.
För att äntligen få lugn & frid i mig själv.
Han har sagt mycket bra saker, men jag kunde bara inte höra det då.
Jag kunde bara inte ta in det just då.
Men jag kan minns det senare och insåg hur rätt han hade och börja göra något åt det.

Jag förstå hur enormt jobbigt det måste varit för honom att leva med mig just då. 
En vän som även är psykolog sa till mig.
- Men han måste väl stötta dig när du mår så dåligt.
Det är det man gör i ett förhållande. 
Man finns där, lyssnar, stöttar, hjälper & tar hand om varandra.
Och han gjorde det. Jag tror han gjorde allt han kunde i den utsträckningen han kunde och orkade Just Då.
Men det blev som en Negativ spiral där han försökte vara glad & stark för oss båda och när han inte orkade blev han tvingad att släppa för att rädda sig själv.
Jag tror han gjorde det bästa han kunde just då och även om han var min Superman, så finns det en gräns för hur mycket Han klarar också.
Jag tror vi båda gjorde det bästa vi kunde just då.

Jag kände ganska fort hur han förändrades & gled längre å längre bort när jag behövde honom som mest.
Det absolut värsta som kunde hända mig, var att mista honom & barnen. Det var min allra största rädsla redan från början, för att jag trodde inte att jag skulle överleva det.
Jag byggde hela min värld kring dem.
Dom blev mitt allt. 
Det bästa jag hade, & det enda jag behövde. 

Jag tror inte att det undgått någon hur fruktansvärt kär/förälskad jag var i den mannen. 
Det finns att läsa som en röd tråd i denhär bloggen ända sedan vi började träffas.
Hjärtat som alltid hoppade över ett slag varje gång jag såg honom, och domdär fjärilarna i magen varje gång vi var nära.
Dom försvann aldrig. Det gick aldrig över för mig.
Vart jag än var el vad jag än gjorde så längtade jag alltid hem till honom. Han var min hamn, min trygghet, mitt hem.
Den första jag ville berätta allt bra el mindre bra för det var honom. Vad som än hände, visste jag att jag alltid hade honom barnen & katterna att komma hem till.
Tills jag inte hade det längre..
Fast jag kände hur han gled iväg kom det fortfarande som en chock för mig när det tog slut.
Det kändes som om jag inte kunde andas längre, som om någon tagit mitt syre. 
Jag var inte bara honom jag miste, det var min bästa vän, Barnen, katterna, hela min familj, Mitt hem, min Trygghet.
Det var allt på en å samma gång.

Genom hela vårt förhållande gjorde jag allt jag kunde för att hålla ihop oss. Allt jag kunde för att han skulle tycka om mig. 
Och än Mer när jag kände att det inte var bra mellan oss.
Ibland kändes det som om jag nästan slog knut på mig själv för att göra honom glad & nöjd. 
Sökte efter någon typ av bekräftelse på att han fortfarande tyckte om och ville ha mig.
Enligt honom skulle jag redan veta det, eftersom vi blev ett par & när vi flyttade ihop. 
Men jag kunde inte leva på något han kände då som bevis.
Man behöver näring i ett förhållande om det ska fungera. 
Alla behöver kärlek & bekräftelse från människor man tycker om för att man till fullo ska kunna leva.
Alla behöver få höra att man betyder något för någon.
Du är viktig för mig.
Jag tror på dig.
Jag finns här för dig.
Jag bryr mig om dig.
Jag älskar dig.

Och han var jättebra på allt det i början och långt in i vårt förhållande. Ända tills jag förstörde det..
För är det någon jag skyller på för att det inte höll så är det mig själv. För att jag inte mådde bra och för att jag var så Osäker.
Och jag kommer nog aldrig att kunna förlåta mig själv för det. 
Jag önskade att jag varit starkare & tryggare i mig själv.

Står fast vid att det var lättare för honom.
Han behövde ju inte lämna något, han hade sitt hus/hem och sina barn & katter.
Det var jag som fick lämna Allt å försöka limma ihop alla bustna bitar igen & börja om. 
De som kommit att bli min familj/mitt allt, mitt hem, det var borta.
Omställningen var Enorm och jag var fullständigt skräckslagen.
Har nog inte varit så rädd och ensam i hela mitt liv tidigare.

Det gick ett par veckor utan någon kontakt över midsommar och sen skrev han och frågade hur jag mådde. 
Jamen,som SKIT såklart, vadfan tror du tänkte jag då !
så det tog mig en tid att svara på det.

Även om det var störst omställning för mig så märktes det att jag fattades honom ett långt tag i början också.
Jag minns speciellt ett tillfälle.
Han skrev till mig en lördag, jag hade jobbat natt och bara sovit 3 timmar. Men var ändå på lördagspromenaden med bruks kl 12.
På vägen hem mötte jag honom utanför brandstationen.
Han vände bilen och stoppade mig längre fram och bad mig köra in vid tennisplan. Han frågade om jag läst hans meddelande, men jag hade inte sett det.
Han undrade om vi inte kunde äta middag å ha en filmkväll.
Det kunde vi bara jag fick hem å sova en stund först.
- Men kan du inte sova hos mig då ?
Jag gjorde det och han satt brevid hela tiden med datorn.
Det blir väl så när man varit så van att alltid vara tillsammans. 
Man saknar varandra för att det är ett invant tryggt mönster. Något man känner igen och är trygg med och just då tror jag båda behövde känna det igen.
Vi var iväg å fiskade ett par kvällar, åt middag samman, såg nån film, handlade, träffades endå just för att det var något man var van/trygg med.

Jag passade barnen en vecka då han började jobba innan skolstart också och det kändes bra att kunna hjälpa varandra så.
Och det var Bästa veckan på hela sommaren för mig. 
För som jag saknat barnen.
Han skickade bilder på barnen ibland el bara berättade nått roligt nån av dem sagt och han hjälpte mig enormt mycket så eftersom han visste hur mycket jag saknade dem.
Han visste hur dåligt jag mådde och var jobbigt för honom också en period.
Sen blev det mer sällan.. och vi försökte båda ta oss vidare.
Han fokuserade på barnen & jobbet igen och det var precis som han sa: De fanns ingen tid för honom att bryta ihop. 
Hade nog varit lättare för mig om jag haft barn också men jag hade bara mig själv och en tom, kall lägenhet som jag gjorde mitt bästa för att slippa.
Min räddning blev som sagt träningen.
Vågar inte tänka på hur det gått annars.
Det är fortfarande en dag i taget som gäller..
Vissa dagar är bättre, andra sämre och när det är som värst får man bara vara glad och tacksam för att man tog sig igenom dem levande.

Det var i alla fall slutet på den Annie ni kände, för hon dog den kvällen. Lite ironiskt egentligen, men det tar 9 månader att skapa ett hjärta men det kan gå sönder på bara 2 sekunder.

Quote by Brian Dyson.
Imagin life as a game which you are juggling five balls in the air.
You name them: Work, Family, Health, Friends and Spirit - and you`re keeping all of these in the air.
You will soon understand that Work is a rubber ball. 
If you drop it, it will bounce back. 
But the other four balls - Family, Health, Friends and Spirit - 
are made of Glas.
If you drop one of these, you will be irrevocably scuffed, marked, nicked, damaged or even shattered. 
YOU will never be the same again.

Vurp delux..

Dagens FB uppdatering..

"Inte alltid man har flyt..
Så för er som såg när jag drog praktvurpan av tredmillen, in i fläkten & vidare in i väggen med dunder & brak så bjöd jag på den😊