Som alltid när jag legat el vart dålig så blir det ett extra hårt gym-pass. Likaså när det är kaos inombords.
Idag var det mest ben & rumpa och problemet är att jag inte vet när jag ska sluta. Det finns liksom ingen gräns.
Jag gör mina ben/knäböjmed stången på axlarna tills det gör ont & jag knappt orkar gå och benen krampar & värker resten av dagen och ibland ända långt in på natten.
Och medans jag håller på hör jag Daniels ord i bakhuvudet.
- Du tränar sönder kroppen. Det slutar med att du får gå med rullator.
Jag vet ju det. Träna med måtta, Vila/Åtehämtning är lika viktig.
Men ändå fortsätter jag.
Alltid min egen värsta fiende..
Så har jag nog varit så länge jag kan minnas.
Varför gör jag så mot mig själv hela tiden ?
Och då är vi tillbaka igen, där allt startade. I Barndomen.
Det konstanta jagandet på bekräftelse & kärlek från min mamma.
" Om jag gör si el så, så kanske hon blir glad,nöjd.
Det blev hon inte..
Men om jag gör på det viset istället, då blir hon nog glad.
Det blev hon inte heller..
Men nu då.. När man känner att man verkligen gjort Allt man kunde och tom känner sig stolt själv, nu måste hon ju bli glad.
El viktigast av Allt - Nu kanske hon tycker Om Mig"
Men hon gjorde ju aldrig det. Inte i den utsträckningen att jag kände det i alla fall.
Kändes som jag slog knut på mig själv ibland för att göra mig förtjänt av den kärleken.
Kunde hon inte bara tycka om mig ändå.
Pappa älskade ju mig, det visste jag. Det kände jag.¨
Så varför strävade man så hårt efter hennes godkännande också.
Varför var det så viktigt ?
Och varför tänker jag på det nu ?
Troligtvis för att det formade mig fel på nått sätt.
Det skapade ett felbeteende hos mig.
Jag lärde mig att inte tycka om mig själv heller.
Det är därför jag inte ger mig nu heller, men inte fan tränar jag el vad det nu är jag gör för att någon annan ska komma och berömma mig.
Jag gör det för mig, för min egen skull, för att då kanske jag kommer tycka om mig själv. Någon gång..
Om jag tränar riktigt hårt idag, springer oftare & längre, då har jag varit duktig, då har jag gjort det bra.
Då tycker jag om mig själv.. i alla fall några timmar.
Om jag har tur.. ända tills imorrn.
Jag tror nog att mamma älskar mig, på sitt eget sätt.
Men hon har nog aldrig vetat hur hon ska säga el visa det.
Hur många ggr har jag inte sett Daniel krama och pussa sina barn och hört honom tala om hur mycket han älskar dem.
Det är så självklart & naturligt för dem att de inte ens tänker på det.
För mig var det inte så och jag undrar om Jag skulle varit annorlunda om det varit så.
Skulle jag också ha varit mer trygg och säker i mig själv då.
Dina föräldrar är ju den första viktiga relationen du har och sätter grunden för hur du känner & älskar andra människor & dig själv genom livet.
Det finns hur mycket som helst att läsa om det om man är intresserad. Delade mycket sånt med Daniel för att han bättre skulle förstå varför jag är som jag är.
Ett stycke som fastnade i allt jag läst.
" Dålig självkänsla, Ångest, tvångssyndrom, depression mm
= Brist på kärlek.
