Jag har alltid haft väldigt svårt för att ta emot Komplimanger.
Vad de än må handla om. Jag kan helt enkelt inte ta sånt till mig. Speciellt inte om någon säger att jag är Vacker el Fin.
Jag har aldrig sett mig själv så.. kanske för att man ser sig själv i spegeln varje morgon.
Ja HerreGud, I morse såg man ut som Kurt Olsson när man vaknade.
Samma stuk på Luggen liksom.
Jag har alltid varit den där Tjocka, Fula tjejen.
Liksom svårt att tro något annat när man fick höra det genom hela skolgången.
Men Pappa sa en gång att han tyckte jag var såå Fin och att han var så Stolt över mig.
Å just då kände jag mig väldigt.. Fin.
För Pappa menar vad han säger.
Han är det som ändå alltid tycker om mig trots alla mina fel å brister.
Mitt Bollplank, Min Pelare sa för inte så länge sedan att jag hade ett Leende som gjorde väldigt många Glada.
Det var den 22 December..
Det måste ha betytt något för mig, eftersom jag minns Datumet.
Han menar också det han säger..
Och idag sa Ingrid att det var som om Solen tittade fram varje gång jag log/skrattade.
Det var ju trevligt att höra att man kan värma någon med sitt leende.
Idag har jag simmat, 70 Längder.
Redo för hemfärd imorgon.
Det kommer att bli en Underbar Helg m Min Solstråle.
Å DETHÄR mina Damer & Herrar: Är Ett Solens Leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar