Jag har alltid tyckt om det..
Det är fridfullt på något sätt, bara höra vattnet, vinden å fåglarna.
Pappa brukar envisas med att sätta fram bandspelaren ner på terrassen vid stranden, men jag vill hellre ha tystnad.
Låg och solade och läste lite, el så satt jag bara och såg ut över sjön.
Vattnet var varmt så jag var i några gånger.
Flöt runt på badringen och bara var och njöt av lugnet och omgivningen.
Försökte ta in och lagra lugnet på nått sätt.
Tänkte att jag skulle försöka behålla bilden av sjön framför mig för att ta fram och minnas den när jag behövder det.
Önskade att Daniel också kunde varit där.
Tror att han och barnen skulle tycka om hemsjön.
Givetvis skickade jag bilder till honom.
Dethär lugnet jag kände höll dock inte i sig så länge.
Mina syskonbarn kom, och dom var verkligen i sitt esse.
Det var skrik, skratt och slagsmål om vart annat och jag som inte tål någonting just nu var ganska hård i tonen mot dem.
Likaså under båtturen.. måste ha hört dem över hela hemsjön.
Dethär Minieres sjukdom som satt sig på mitt vänstra öra gör att jag blivit jättekänslig för ljud, och när man ofta har lockkänsla förvrängs ljuden hela tiden och det ekar i huvudet bara man själv pratar.
Det är jättejobbigt och jag har dåligt samvete för att jag inte klarar av mycket ljud när barnen hemma leker å busar också.
Jag har dåligt samvete för att jag inte tål så mycket alls just nu.
Och jag vet att jag inte varit lätt att ha å göra med.
Jag mår nog inte så bra just nu.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar