Motion

Är i Stöde några dagar..

Mina föräldrar är borta på någon kortsemester så Ante kom över helgen för att jag skulle slippa vara själv.

Jag är inte till mycket sällskap för någon nu för tiden.

Föredrar att vara ensam när jag mår så dåligt, ändå kan det vara skönt att ha någon där ibland.

För när man varken vet ut eller in och inte längre litar på sig själv, är det knappt man törs vara ensam.

Men det är inte första ggn jag hör från Ante/andra att jag inte längre är densamma.

Och hur skulle jag kunna vara det.

Jag känner mig så söndersmulad och död inombords.

Kommer jag någonsin att bli hel igen ?

Det som håller håller upprätt är små ögonblick el stunder/bilder på barnen, och massor med träning.

Så när Ante åkt igen var jag tvunget ut och springa.

Och längs den springturen hittade jag ett av de små ögonblicken jag pratar om.

Glad att jag fortfarande har vett att finna dem och ta kort när de dyker upp. 

Brukar alltid kännas lite bättre för en stund efter ett träningspass och man kanske kan försöka passa på att försöka vila en stund, men sen kommer det krypandes igen. Oron, rastlösheten, ångesten/paniken.. hopplösheten.
Men jag låg i allafall i hammoken i 10 min.