Nästan hemma efter en löptur i värmen.
Det är en bra dag. Träningen går bra.
känner mig glad, stark och full av energi.
Precis när jag genar över kyrkogårn ringer telefonen.
Det är Gynkliniken på Östersunds sjukhus.
Dom vill boka in en tid för mig.
Min första fråga kommer helt spontant:
- Varför då ?
För efter operationen och efterkontroller som jag gjort behövde jag ju inte komma tillbaka mer sa dom.
- Jaaa, för att diskutera hur vi ska gå vidare säger människan.
- Gå vidare med vad ? frågar jag.
Då blir det knäpp tyst..
- Hallå ?? säger jag.
- Jaa.. säger hon osäkert.
- Gå vidare med vad ? frågar jag igen.
Inget svar..
Så kommer det bara till mig som en blixt från himlen.
- Jaha, anledningen till att du ringer nu är för att dom måste ha hittat något på analysen ?
Tyst ett litet tag å så piper hon:
- Jag skulle bara boka en tid..
- Ok, då ber du min läkare ringa upp mig.
Det skulle hon. Klick.
Eftersom hon inte vågade säga något till mig så förstod jag att det måste ju vara nått som inte är bra.
Undrade hur länge de skulle låta en hänga där i ovisshet innan hon kunde ringa upp, men det tog knappt 1,5 minut och jag hann inte ens in genom dörrn innan hon ringde upp.
Jo hon började ju med att beklaga hur klumpigt det hade hanterats och att dom absolut inte brukade meddelade sådana har dåliga nyheter över telefonen, men nu hade jag ju redan förstått att det var nått.
De hade hittat cancer på analysen av livmodern.
Och som jag förstod det efter några frågor så var det inne i livmodern och den tog dom ju bort ?
Ja, men eftersom livmodern växt ihop med en bit av tarmen & även bukväggen så kan det bildats metastaser.
Vilket betyder: När cancerceller spridit sig från sin ursprungliga palats till andra delar av kroppen.
Och jag minns ju att de sa att livmodern växt fast i andra organ.
Hon förklarar för mig att man då måste göra ännu en operation och ta ut den andra äggstocken också och äggledarna också.
Det är något man alltid gör som en försiktighetsåtgärd om man drabbas av cancer i livmodern och det skulle göras ganska snart.
Men tidigast i Augusti trodde hon.
Jag undrade om det kunde vänta med operationen till sept.
Jag behöver jobba visst många timmar Juni-Augusti för att få bonus.
Jo, det skulle nog gå bra trodde hon och skrattade, för hon minns hur viktigt det var att jag var opererad å läkt innan sommaren första ggn.
Sedan beklagade hon det hela igen och frågade om jag hade någon hos mig som stöd just och om jag inte hade det borde jag ringa någon.
Jag vet inte om hon förväntade sig att jag skulle bryta ihop,
men det kändes ändå ganska ok.
Det kanske tar ett tag innan det sjunker in tänker jag.
En stund efter samtalet sitter jag fortfarande kvar i soffan.
Försöker processa det vi pratat om & känna efter hur det egentligen känns att få dethär beskedet.
Vad är en normal reaktion ?
Hur ska man egentligen känna ?
Och efter ytterligare en liten stund ringer jag Pappa.
