Ida 13 År

Idag fyller min brorsdotter Ida 13 år och påbörjar därmed sin resa som Tonåring.

Känns som om det gick lite väl fort tycker jag.

Oftast upptäcker man hur gammal man själv är när man ser på barnen och hur jäkla fort det gick också.

Mittåkläppen 2024

Andreas & jag tog en minisemester till Funäsdalen.

Mittåkläppen första dagen, hotellnatt på Eriksgården och funäsdalstoppen nästa dag.

Det är nog 4e ggn jag är på Mittåkläppen, men det är lika storslaget varje gång.

Dessutom vare årets absolut vackraste dag.

Som vanligt knallade vi upp till funästoppen men vi tog linbanan ner för att Andreas skulle få möta en av sina rädslor. Höjdskräcken.

Håller med om att man är ganska maktlös för skulle det hända nått skulle det med all säkerhet vara Gonatt om den ramlade ner.

Här kommer bilder från båda dagarna.

Sten har flyttat in

Jag och morsan var på birsta härom dagen och handlade blommor till altanen som jag lovat henne i morsdagspresent.

Då hittade vi en trädgårdstomte vid namn Stenis på blomsterlandet så han fick också följa med hem.

Car Trouble

Det är kul med bilar, ända tills det blir fel på dem och man måste lämna in dem på verkstaden och det går en jävla massa pengar. 

Då äre inte så roligt längre.

Min bil var nyss in på kamremsbyte och felsökning. 

Så fort man startade bilen gick motorfläkten upp på högvarv och så hade det varit till & från i 3 år nu.

AC;n hade heller inte fungerat på lika länge och motorlampan lyser lite nu å då.

Upplevde också att värmen i bilen blivit sämre det senaste året då hon tidigare varit riktigt varm om vintrarna.

Denna vintern miste hon värmen helt när jag & Christina åkte till östersund och vi höll på frysa ihjäl innan vi kommit både dit & hem.

Bytte nån ventil som inte var helt tät men det var fortfarande inte bra.

Ingen känner min bil som jag, och jag brukar märka direkt om något inte är som det ska.

Både värmen & acn fungerar nu och motorfläkten är äntligen åtgärdad.

Motorn spinner t.o.m lika gott som hon gjorde där i början då jag köpte henne.

Slutnotan landade på ca 10.000

Pappas volvo dog halvägs till Hemsjön för flera veckor sedan.

Pega fick komma och hämta hem dem med all packning & mat och bärgaren fick hämta bilen.

Pappa misstänkte bränslepumpen.

Tyvärr vare mycket värre än så.

AC remmen hade gått sönder & dragit med sig kamrem, ett par ventiler & topplocket. 

Topplock kunde inte den verkstaden få tag på så efter att ha ringt runt fick bilen hämtas av en annan verkstad som kunde beställa det.

Dom trodde det skulle gå på 50.000 och laga.

Ja, pappa höll på få hjärtattack.

Sen visade det sig att det inte alls gick att beställa ett toplock.

För Hör & Häpna, de tillverkas inte längre !

Bilen är av årsmodell 2012 !

Alternativen var 2: skrota hela bilen el att byta ut hela motorn.

Eftersom bilen i övrigt är fräsch och påkostad valde ha att byta ut motorn och fick en yngre sådan. 

Den slutnotan var 7 gånger högre än min och pappa mådde verkligen inte bra. 

Tydligen var det 6e Volvo XC70in med samma årsmodell som kommit in med samma fel på kort tid.

Så ni som kör en Volvo XC70 år 2012, tänk på att AC remmen behöver bytas efter intervall, precis som kamremmen. Då undviker ni ett eventuellt haveri....

Jag blev i min tur lite orolig för statusen på min AC-rem.

Kanske skulle bytt den om den kunde orsaka så stor skada ?

Men min bilmekaniker Tomas, sa att jag inte behövde vara orolig för det. Min bil är äldre och AC-remmen kan inte dra med sig halva motorblocket där om den skulle gå sönder.

Jag är för övrigt väldigt fäst vid min Volvo.

Hon må vara gammal nu, men hon är fortfarande fräsch och vi har gått igenom ganska mycket tillsamman genom åren jag och min Vampi som jag kallar henne.

Här står dom.

Våra Volvos.

Albin & Ida

Mina Brorsbarn är nu 17 & snart 13 år.

Det är helt obegripligt hur fort tiden går när man ser på dem.

Det är då man märker hur gammal man själv egentligen är.

Tiden har verkligen flygit fram.

Ida gick just ut 6an & och Albin gick just ut första året på gymnasiet.

Så fina ungar. 

Är som katt å råtta ibland men i grund & botten väldigt måna om varandra 💓

såhär såg de ut på skolavslutningen 2018

Och här är dom ute & fiskar 2023.

Trött el lat

Har knappt tagit en naturbild på hela våren

Ja, inte på hela året hittills och nu är det nästan full sommar.

Vet inte riktigt vad det beror på, men har inte haft någon direkt ork/lust. Har inte varit på gymmet en enda gång sen jag bröt armen/axel heller. Joggade 1 gång sedan jag kom tillbaka där i Mars men fick efter det inflammation i ena knät.

Det är bra nu men jag har ännu inte kommit igång.

Vet inte om jag är trött el lat, men känns som om det som hände med bror i vinter tog mycket kraft & energi.

Men här kommer några bilder från slutet av Maj, Sveg.

Hamrafjäll 2024

Vi stråla samman i Hede, jag och mina föräldrar och körde vidare mot Funäs. Var en ren efter vägen så man fick vara lite uppmärksam.

Som vanligt bodde vi i en av stugorna längs älven.

På kvällningen efter middan fick de sin gemensamma födelsedagspresent som jag lagt ner tiotals timmar på.

En Fotobok med alla bilder från Hemsjön, från att stugan köptes och fram till nu. Den kostade en hel del men var värt vart enda öre.

Mycket uppskattat, dom blev så glad.

Speciellt pappa som genom åren har skapat en liten gård av en skogstomt och byggt till både brygga, trädäck och ny altan.

Kul att ha och bläddra i. Man glömmer så fort hur det såg ut från början och hur mycket som egentligen har gjorts.

Bror med familj kom upp dagen efter och bodde i en stuga intill.

Så enormt lättad glad/tacksam att han mår så mycket bättre nu. 

Han gjorde några slalom åk och åkte lite längd med familjen på fjället också.

Själv har jag lagt skidkarriären på hyllan.

Men det blev några promenader bort till fjällnäs och även en bort till vattenfallet och uppöver trapporna där.

Då var hela familjen med och vi passade på att uppdatera familjefotot Junior/widmark på samma bänk som alltid.

Såhär såg första bilden ut. Det var i April 2009.

Och såhär såg det ut i April 2013.

Det var skönt att komma bort från jobbet några dagar, umgås med familjen och ladda batterierna igen.

Miljöombyte behöver alla ibland.

Här går dom tillbaka mot stugan längs vägen.

Fina familjen, Far & dotter & Mor & son.

En mening med allt

En del människor säger att det finns en mening med allt.

Fanns det en anledning till att jag bröt armen och blev sjukskriven just nu. Var det kanske meningen att jag skulle vara hemma här med familjen när allt dethär med Peter hände ?

Givetvis hade jag åk hem ändå men det hade varit mer komplicerat att vara borta från jobbet så länge.

Var en annan mening att ge oss det största wake-up call någonsin om att livet är kort & sprött och att vi borde bli bättre på att visa hur mycket vi tycker om varandra?

Och för att låta oss veta hur tacksamma & lyckligt lottade vi är som fortfarande har varandra i livet.

Vi är redan i mitten av Februari och Johanna har börjat jobba igen.  Första veckorna vågade hon inte lämna Peter själv ifall det skulle hända något.

Antingen lämnade hon honom hos Märta "Svärmor" el hos oss i stöde el så turades jag och pappa om att sova där i stan då hon jobbade dygn.

Mysigt med kavlitetstid med sin bror.

När jag sov där ville han att vi skulle ha filmkväll med godis och när han var hos oss i stöde ville han att jag skulle åka å köpa både godis, chips & ostkrokar till kvällen.

Vi hade även en genomgång i att köpa aktier.

Så jag har investerat i lite aktier på en handfull olika ställen så får vi se hur det går.

Jag har motions-cyklat i princip varje dag sedan jag kom till stöde i november. Cyklar 1,5 el 2 mil om dagen och svetten bara rinner.

Skönt efteråt när man duschat.

Kanske borde man investera i en sån hemma i sveg också.

I övrigt har jag nu äntligen kunnat börja skotta lite snö.

Så morgonrutinen är att först mata småfåglarna och sedan skotta gården om det kommit snö.

Lite utebilder från både före & efter jul.

Sommar som vinter är detta vackraste stället att bo på och den ödesdigra dagen huset ska säljas kommer inget bli sig likt igen.

Julen 2023

Julen var tänkt i Stöde men blev i Sundsvall där det var nära till sjukhuset om det skulle bli något akut.

Denhär julen tror jag tom Mor blev varse om att ingen julhysteri i världen är viktigare än att finnas till för Peter, Johanna & barnen.

Julen kommer ändå, vare sig man är redo el ej och det enda som verkligen betyder något är att vi alla lever och får vara tillsammans.

Så efter flera veckors känslomässig KAOS var vi alla samlade för Tacos & uppesittarkväll.

Om någon undrar var Mor har på huve så äre en pannlampa för att hon skulle kunna se bingolotten.

Peter hade hjärtarytmier både på uppesittarkvällen & Julafton.

Precis när vi skulle till att äta på Julafton var han tvungen att gå och lägga sig att vila. 

Johanna ledde han upp för trappen och stannade hos honom hela tiden.

Det blev en orolig stämning och inte fick man ner så mycket mat.

Tror alla var oroliga för att vi kanske måsta tillkalla ambulans.

Men efter ett par timmar kom de ner igen och fick i sig lite julmat.

Peter orkade inte vara så social.

Efter de som varit & känningarna han hade mer el mindre hela tiden så brottades både hanoch vi med en hel del tankar & rädslor.

Det kändes nästan som om hela familjen skulle behöva terapi.

Det var ju ett Trauma för oss alla.

Han har i alla fall den bästa familjen runt sig.

Och helt klart Bästa Frun.

Och som standard en bild på årets Julgran i stöde.

Allt började 2016

Länk:  Johanna räddade sambon Peters liv

Varje år drabbas 10.000 personer av plötsligt Hjärtstopp.

Det kallas så när det inte hittar någon annan förklaring till det.

Endast 500 av dessa överlever.

Den ggn körde Johanna & hennes kollega ambulansen till sjukhuset med nummerlappar på bröstet. 

När det inte händer nått mer på flera år så återgår ju livet till det normala, vardag med träning & aktiviter. Ibland några rutinkontroller på sjukhuset.

Sen har han haft minst 4 hjärtstopp till då den inopererade hjärtstartaren har räddat honom.

1 ggn påväg hem från gymmet.

2 ggn efter ca ett år till när han var med och släpade en död älg under jakten. 

Samtliga ggr efter fysisk ansträngning.

Det har pratats om noggrannare undersökningar där det talats om att ta en liten bit av hjärtat för analysering el framkalla ett hjärtstopp vid fysisk träning för att de närmare ska se vad som sker. Något som han givetvis inte är så pigg på att göra.

Man kan ju inte lita på att en hjärtstartare ska rädda en varje gång.

Nu i okt när han var på jobbet fick han Arytmi: 

Arytmier el Hjärtrytmrubbningar är samlingsnamnet för flera olika tillstånd där hjärtats rytm inte fungerar normal"

Denhär ggn hade han inte ansträngt sig alls.

En arbetskamrat släppte av han vid akuten och innan han kommit upp för backen dit och in så hade han fått flera Arytmier.

Han trodde att han skulle hinna dö innan han kom fram och väl där inne fick han vänta på sin tur också tills Johanna kom dit och förklarade att han var hjärtsjuk och behövde hjälp NU.

Han fick komma in på nått akutrum men ingen kopplade upp han så de kunde se hur hjärtat slog i väntan på läkare, så Johanna gjorde det själv som tur var och då blev det brotomt sen.

Han låg där ett par dagar och det verkade stabiliseras och han fick komma hem igen. 

Det planerades att han skulle få komma till Salgrenska i Dec men det blev uppskjutet till Jan. Han blir sjukskriven.

I början på Dec när jag sitter på motionscykeln kommer Johanna in till oss i stöde och gråter.

Den morgonen när han var själv hemma svimmar han av när han stiger upp ur soffan. 

Om hjärtstartaren slog till då minns jag inte men han ringde själv ambulansen och sen till Johanna som just kommit till jobbet i ånge.

Hon vänder och åker hemåt igen men pga Corona råder isolering på sjukhuset så hon får inte åka dit.

Där blir han nästan en hel vecka innan de tar han till Sahlgrenska.

Han skulle flygas dit men pga isbildning på planet fick han åka ambulans. Eftersom det var Ångeambulansen som fick körningen var det Johannas kollegor som han känner. (En av dem var tom med första ggn han fick hjärtstopp 2016 och sprang strax bakom på Bergeforsen obstacle race)

Väl på Sahlgrenska planerades operation dagen efter.

Johanna körde ner tillsammans med en väninna samma morgon och han inte träffa honom då operationen börjat redan kl 8.

Operationen var inte öppen. De går in via vener från olika ställen på kroppen som ljumskar, armveck och bröstet.

Där bränner de nervtrådar som skickar extraslag till hjärtat.

Det är ganska vanligt med sådana operationer och man får åka hem dagen efter.

Men dom hade aldrig opererat någon i 11 timmar tidigare..

Den dagen var full av telefonsamtal fram och tillbaka med Johanna.

Timmarna gick och det enda hon fick höra var att han fortfarande var på operation. En gång ringde doktorn som opererade och sa att de inte var klar ännu. De kunde fortfarande framkalla extraslag och det skulle ta en stund till.

Dom var klar 19.00 på kvällen.

Det var den längsta och värsta dagen i Johanns liv och hon var ett nerv-vark tills dagen efter då hon fick träffa honom igen.

Vi här hemma var också i nått sorts upplösningstillstånd.

De hade bränt 48 ggr och fått startat om hjärtat 10 ggr.

Ändå var operationen misslyckad. De kom inte åt alla nerver då vissa satt för långt in för att komma åt. 

En ny Op planeras om ett par månader.

Han blev kvar i 4-5 dagar och Johanna fick ligga brevid honom där på salen. 

Mina föräldrar åkte till Sundsvall dagen efter operationen och bytte av Mormor som passat barnen. Nu är ju barnen ganska stora,

Albin 16 och Ida 13 men de behöver ju också stöd i dethär även om de inte riktigt får veta allvaret i allt som sker.

De går i skolan på dagarna och det ska vara så normalt som möjligt för dem.

Tror de kom hem Måndagen den 11 Dec.

Eftersom Johanna var med och han verkade stabil behövde han inte åka ambulans hem. De åkte tåg direkt till sundsvall.

LYCKA över att allt gått vägen och att han trots allt verkade må ganska bra just då.

Mina föräldrar kom hem på till stöde igen på kvällen.

Redan dagen efter på kvällen när han satt i fotöljen hemma slog hjärtstartaren till och det blev ilfart med ambulans till sjukhuset igen. Dagen efter åkte vi alla 3 ner till stan och var med barnen.

Ida hade en skidtävling som vi var och tittade på och vi sände live till Peter på sjukhuset. 

Bara någon dag efter det när jag sitter på träningscykeln i stöde ringer Johanna till mig och vill att jag kommer till sjukhuset.

Kasta mig i dushen, säger till mamma & pappa som var förtvivlade att jag skulle ringa dem så fort jag visste något.

Kallt som fan var det. 

Lämnade bilen på sjukhusparkeringen i minus -26 el 27 tror jag.

När jag kom in på hans rum på kardiologen är där fullt pådrag.

De står 7 sjuksköterskor runt hans säng och johanna står brevid och håller honom i handen. Hjärtat skenar och det är bara att vänta på att det ska lugna ner sig el att hjärtstartaren slår till.

Han ser mig och räcker ut handen.

Jag tar den och han håller krampaktigt i den. 

Rädd för att det kanske är nu han kommer att dö gråter båda av rädsla. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Efter någon minut som känns som en hel evighet blir det något bättre och han säger så övertygande han kan:

- Jo, jag ska nog ta mig igenom dethär också.

Sköterskorna slappnar av lite, tittar upp och börjar tåga ut ur rummet på rad och man hör:

- Men Gud !

- Å Herre jävlar !

- Åh Fan var ni är lik varandra !

Jo, vi är ju ändå syskon.

I säkert 2  timmar sitter vi sedan och stirrar på dendär jävla monitorn med hjärtslagen som fladdrar ojämt upp å ner tills hjärtat hittar den jämna rytmen igen och Peter somnar till helt utmattad.

Pratar lite med personalen innan jag ringer hem till mina föräldrar och informerar dem om läget.

Inte så roligt att höra att läkarna sa att det verkligen varit på håret att han klarat sig nu, att de tom trodde att de inte skulle gå vägen denhär ggn.

Innan jag åkte hem till barnen vid 17 frågade jag läkarna om Johanna kunde få stanna där över natten. 

Han ska inte behöva gå igenom dethär ensam om det händer igen och det är det sista han gör. 

Han är mycket lugnare med Johanna och hon är mycket lugnare tillsammans med honom. 

Han berättade själv hur rädd han var natten innan han låg där själv med 6-7 sköterskor som stod i en ring runt sängen och tittade på. 

Han hade redan fått allt de kunde ge han och det var bara att vänta och hoppas att hjärtat orkade fortsätta slå el att hjärtstartaren gick in om det inte gjorde det.

Dom gick med på att hon fick stanna om det var en trygghet för Peter.

Kan tillägga att det var en trygghet för oss alla.

Veckan före jul fick han komma hem.

Vi var i stan med barnen och det blev ett stort kramkalas.

Det var då man märkte på barnen hur rädd & orolig dom verkligen varit. Dom har gått i skolan och vi försökte hålla allt så normalt som vanligt, men givetvis märkte de allvaret på oss andra.

Albin som äldst var där för sin mamma & syster och han kramade sin pappa och släppte fram tårarna när han äntligen fick komma hem igen.

Tror inte ett öga var torrt på någon av oss.

Det blev nå resor till in på sjukhuset.

Hjärtat verkade slå ojämt hela tiden fast ibland mer än vanligt.

Johanna vågade inte sova på nätterna ibland för hon var var rädd att han skulle sluta andas. Då fick han minsan åkta tillbaka så det hade koll på honom igen.

Han berättade om en natt på sjukhuset då han legat å titta på monitorn med hjärtfrekvensen. Såg att den började gick väldigt ojämt och givetvis stålsätter man sig i rädsla för att det ska bli akut livshotande igen men det hände liksom inget. Johanna uppmärksammade honom då på att han tittade på fel monitor 😨

Det har varit många dagar/kvällar med Johanna & barnen denhär tiden.

Genom både hopp & förtvivlan har de varit otroligt starka & modiga.

Månat, hjälpt, stöttat & tröstat varandra.

Är så stolt över dem 💖