Allt började 2016

Länk:  Johanna räddade sambon Peters liv

Varje år drabbas 10.000 personer av plötsligt Hjärtstopp.

Det kallas så när det inte hittar någon annan förklaring till det.

Endast 500 av dessa överlever.

Den ggn körde Johanna & hennes kollega ambulansen till sjukhuset med nummerlappar på bröstet. 

När det inte händer nått mer på flera år så återgår ju livet till det normala, vardag med träning & aktiviter. Ibland några rutinkontroller på sjukhuset.

Sen har han haft minst 4 hjärtstopp till då den inopererade hjärtstartaren har räddat honom.

1 ggn påväg hem från gymmet.

2 ggn efter ca ett år till när han var med och släpade en död älg under jakten. 

Samtliga ggr efter fysisk ansträngning.

Det har pratats om noggrannare undersökningar där det talats om att ta en liten bit av hjärtat för analysering el framkalla ett hjärtstopp vid fysisk träning för att de närmare ska se vad som sker. Något som han givetvis inte är så pigg på att göra.

Man kan ju inte lita på att en hjärtstartare ska rädda en varje gång.

Nu i okt när han var på jobbet fick han Arytmi: 

Arytmier el Hjärtrytmrubbningar är samlingsnamnet för flera olika tillstånd där hjärtats rytm inte fungerar normal"

Denhär ggn hade han inte ansträngt sig alls.

En arbetskamrat släppte av han vid akuten och innan han kommit upp för backen dit och in så hade han fått flera Arytmier.

Han trodde att han skulle hinna dö innan han kom fram och väl där inne fick han vänta på sin tur också tills Johanna kom dit och förklarade att han var hjärtsjuk och behövde hjälp NU.

Han fick komma in på nått akutrum men ingen kopplade upp han så de kunde se hur hjärtat slog i väntan på läkare, så Johanna gjorde det själv som tur var och då blev det brotomt sen.

Han låg där ett par dagar och det verkade stabiliseras och han fick komma hem igen. 

Det planerades att han skulle få komma till Salgrenska i Dec men det blev uppskjutet till Jan. Han blir sjukskriven.

I början på Dec när jag sitter på motionscykeln kommer Johanna in till oss i stöde och gråter.

Den morgonen när han var själv hemma svimmar han av när han stiger upp ur soffan. 

Om hjärtstartaren slog till då minns jag inte men han ringde själv ambulansen och sen till Johanna som just kommit till jobbet i ånge.

Hon vänder och åker hemåt igen men pga Corona råder isolering på sjukhuset så hon får inte åka dit.

Där blir han nästan en hel vecka innan de tar han till Sahlgrenska.

Han skulle flygas dit men pga isbildning på planet fick han åka ambulans. Eftersom det var Ångeambulansen som fick körningen var det Johannas kollegor som han känner. (En av dem var tom med första ggn han fick hjärtstopp 2016 och sprang strax bakom på Bergeforsen obstacle race)

Väl på Sahlgrenska planerades operation dagen efter.

Johanna körde ner tillsammans med en väninna samma morgon och han inte träffa honom då operationen börjat redan kl 8.

Operationen var inte öppen. De går in via vener från olika ställen på kroppen som ljumskar, armveck och bröstet.

Där bränner de nervtrådar som skickar extraslag till hjärtat.

Det är ganska vanligt med sådana operationer och man får åka hem dagen efter.

Men dom hade aldrig opererat någon i 11 timmar tidigare..

Den dagen var full av telefonsamtal fram och tillbaka med Johanna.

Timmarna gick och det enda hon fick höra var att han fortfarande var på operation. En gång ringde doktorn som opererade och sa att de inte var klar ännu. De kunde fortfarande framkalla extraslag och det skulle ta en stund till.

Dom var klar 19.00 på kvällen.

Det var den längsta och värsta dagen i Johanns liv och hon var ett nerv-vark tills dagen efter då hon fick träffa honom igen.

Vi här hemma var också i nått sorts upplösningstillstånd.

De hade bränt 48 ggr och fått startat om hjärtat 10 ggr.

Ändå var operationen misslyckad. De kom inte åt alla nerver då vissa satt för långt in för att komma åt. 

En ny Op planeras om ett par månader.

Han blev kvar i 4-5 dagar och Johanna fick ligga brevid honom där på salen. 

Mina föräldrar åkte till Sundsvall dagen efter operationen och bytte av Mormor som passat barnen. Nu är ju barnen ganska stora,

Albin 16 och Ida 13 men de behöver ju också stöd i dethär även om de inte riktigt får veta allvaret i allt som sker.

De går i skolan på dagarna och det ska vara så normalt som möjligt för dem.

Tror de kom hem Måndagen den 11 Dec.

Eftersom Johanna var med och han verkade stabil behövde han inte åka ambulans hem. De åkte tåg direkt till sundsvall.

LYCKA över att allt gått vägen och att han trots allt verkade må ganska bra just då.

Mina föräldrar kom hem på till stöde igen på kvällen.

Redan dagen efter på kvällen när han satt i fotöljen hemma slog hjärtstartaren till och det blev ilfart med ambulans till sjukhuset igen. Dagen efter åkte vi alla 3 ner till stan och var med barnen.

Ida hade en skidtävling som vi var och tittade på och vi sände live till Peter på sjukhuset. 

Bara någon dag efter det när jag sitter på träningscykeln i stöde ringer Johanna till mig och vill att jag kommer till sjukhuset.

Kasta mig i dushen, säger till mamma & pappa som var förtvivlade att jag skulle ringa dem så fort jag visste något.

Kallt som fan var det. 

Lämnade bilen på sjukhusparkeringen i minus -26 el 27 tror jag.

När jag kom in på hans rum på kardiologen är där fullt pådrag.

De står 7 sjuksköterskor runt hans säng och johanna står brevid och håller honom i handen. Hjärtat skenar och det är bara att vänta på att det ska lugna ner sig el att hjärtstartaren slår till.

Han ser mig och räcker ut handen.

Jag tar den och han håller krampaktigt i den. 

Rädd för att det kanske är nu han kommer att dö gråter båda av rädsla. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Efter någon minut som känns som en hel evighet blir det något bättre och han säger så övertygande han kan:

- Jo, jag ska nog ta mig igenom dethär också.

Sköterskorna slappnar av lite, tittar upp och börjar tåga ut ur rummet på rad och man hör:

- Men Gud !

- Å Herre jävlar !

- Åh Fan var ni är lik varandra !

Jo, vi är ju ändå syskon.

I säkert 2  timmar sitter vi sedan och stirrar på dendär jävla monitorn med hjärtslagen som fladdrar ojämt upp å ner tills hjärtat hittar den jämna rytmen igen och Peter somnar till helt utmattad.

Pratar lite med personalen innan jag ringer hem till mina föräldrar och informerar dem om läget.

Inte så roligt att höra att läkarna sa att det verkligen varit på håret att han klarat sig nu, att de tom trodde att de inte skulle gå vägen denhär ggn.

Innan jag åkte hem till barnen vid 17 frågade jag läkarna om Johanna kunde få stanna där över natten. 

Han ska inte behöva gå igenom dethär ensam om det händer igen och det är det sista han gör. 

Han är mycket lugnare med Johanna och hon är mycket lugnare tillsammans med honom. 

Han berättade själv hur rädd han var natten innan han låg där själv med 6-7 sköterskor som stod i en ring runt sängen och tittade på. 

Han hade redan fått allt de kunde ge han och det var bara att vänta och hoppas att hjärtat orkade fortsätta slå el att hjärtstartaren gick in om det inte gjorde det.

Dom gick med på att hon fick stanna om det var en trygghet för Peter.

Kan tillägga att det var en trygghet för oss alla.

Veckan före jul fick han komma hem.

Vi var i stan med barnen och det blev ett stort kramkalas.

Det var då man märkte på barnen hur rädd & orolig dom verkligen varit. Dom har gått i skolan och vi försökte hålla allt så normalt som vanligt, men givetvis märkte de allvaret på oss andra.

Albin som äldst var där för sin mamma & syster och han kramade sin pappa och släppte fram tårarna när han äntligen fick komma hem igen.

Tror inte ett öga var torrt på någon av oss.

Det blev nå resor till in på sjukhuset.

Hjärtat verkade slå ojämt hela tiden fast ibland mer än vanligt.

Johanna vågade inte sova på nätterna ibland för hon var var rädd att han skulle sluta andas. Då fick han minsan åkta tillbaka så det hade koll på honom igen.

Han berättade om en natt på sjukhuset då han legat å titta på monitorn med hjärtfrekvensen. Såg att den började gick väldigt ojämt och givetvis stålsätter man sig i rädsla för att det ska bli akut livshotande igen men det hände liksom inget. Johanna uppmärksammade honom då på att han tittade på fel monitor 😨

Det har varit många dagar/kvällar med Johanna & barnen denhär tiden.

Genom både hopp & förtvivlan har de varit otroligt starka & modiga.

Månat, hjälpt, stöttat & tröstat varandra.

Är så stolt över dem 💖