5 veckors praktik

Vecka 1 var jag på Nymon.
Ett boende för dementa i samma byggnad som Hälsocentralen.
Helt ok faktiskt. Som ett ålderdomshem med undantag för några som inte var såå gammal. Det jag tyckte var lite jobbigt var att man var bakom 2 lås. Jag kände mig inspärrad.
Förstår att några på avlastning också gjorde det för det var ofta som de hängde på låset och pga sjukdomen inte förstod vad de gjorde där.
Men jag tror att många bara längtade ut en stund, men det fanns varken tid el personal till något sådant berättade de som jobbade där.

Andra veckan var jag på ett boende för förståndshandikappade.
De var alla till åren där men det var också ganska roligt att få prata, umgås och lära känna dem.
Som på det andra stället måste man hjälpa dem med hygien och ev matning mm. 

Tredje veckan var jag hos en 4 årig flicka som lider av Trisomi 18 syndrom och har syrgas dygnet runt.
När hon föddes gav läkarna henne 2-7 dagar max, men hon är fortfarande här. Hon kan inte stå, gå, krypa el tala, men hon kan skratta å busa. 
Hon behöver hjälp med allt dygnet runt & matas via peg. 
Vi gillade varandra.
Svårt att få folk till henne. 
Tydligen många som gått intro men som inte stannar kvar.
Kan vara känsligt med små barn som är sjuka.

Fjärde veckan var jag på hemtjänsten inre som det kallas.
Man far runt till gamla i centrala sveg och hjälper dem med allt från hygien, mat, städning, tvätt, träning mm
Det var stressigt och svårt att hitta till alla.

Femte veckan var jag på hemtjänsten yttre.
Då far man runt till folk som bor utanför sveg.. så långt som upp till Lofsdalen.
Det var lite roligare än inre, men lika stressigt och inte heller lätta att hitta.

Fick även en kortare intro i Älvros.
Det tillhör yttre, men har ett eget utgångsställe och där är man max 3 pers per dag på 11-12 personer.
Där trivdes jag bäst av de 3 hemtjänst ställena.
På Inre å yttre kryllar det av folk som man aldrig hinner lära känna och jag upplevde det kaosartat. 
Givetvis hade jag praktik under en omorganisation också.
Älvros lärde jag känna personalen och alla brukare på ett närmare sätt. Mycket stressigare än inre å yttre på vardagar, men upplevde det endå som tryggare & mer familjärt med mindre människor.
Jag fann min plats där och hos lilla Alice.

När 1 Maj kom fick jag jobba på inre en kort sväng men styrde mig själv hellre till yttre.
Var några veckor på Dalagatan också.
Ibland kunde jag vara förmiddagen på ett ställe och eftermiddagen på ett annat.
Inget jag direkt gillade, men är man vikarie är det så.
När sommaren kom hade jag vikariat hos Alice och i Älvros och trivdes ganska bra med det.

Hela denhär 5 veckors perioden praktik var oerhört påfrestande för mig. Så mycket Nytt att ta in varje dag och så många nya människor.
Varje vecka var ett nytt ställe och jag sov inte mer än 3 timmar inför varje ny vecka pga allt det nya man ställs inför.
Jag var rent ut sagt vettskrämd och jag vet inte hur många ggr jag önskade att jag kunde vrida tillbaka klockan, göra det som hänt ogjort. Önskade mig tillbaka till tryggheten brevid Christina på kundtjänst. Det var liksom där jag hörde hemma.

Hur som helst tog jag mig igenom varje vecka och varje ny sak och jag gjorde det jävligt bra också om jag får säga det själv med tanke på hur skrämmande det faktiskt var för mig.
Träffat mycket nya människor och dom flesta var faktiskt mycket snäll och hjälpsam. Speciellt de andra vikarierna.
Ritade kartor för att man skulle hitta vägen.
Hjälpte och stöttade mig i alla frågor och funderingar.
Ringde tom för att kolla hur det gick om jag behövde hjälp osv.
Det var inom hemtjänsten då man har varsin telefon med sig.
Alla var snälla och det gick bra.
Vet inte riktigt vad jag väntat mig egentligen.
Men vanligtvis det värsta tänkbara senariot just ifall det skulle bli så liksom.
Ny, utfryst & mobbad typ.
Jag har en förmåga att nästan Alltid tänka så.. 
det säger Daniel också.
Det är en Inbyggd försvarsmekanism antar jag.
Men ja, jag överlevde och jag är ganska stolt över mig själv.
Sen var det alltid roligt att höra av de barska lite bestämda damerna att : 
Här satt det verkligen inte fast heller. 
Och att de märkte när det kom någon som verkligen ville lära sig och inte var rädd för att ta i :)

Orolig & stressad

Jag har nog aldrig varit så stressad och orolig i hela mitt liv över framtiden. Inget jobb, ingen inkomst.
Jag satt med CV och personligt brev dag å natt och hade konstant hjärtklappning i flera veckor.
Nu var det ju ingen panik eftersom jag hade lön fram till sista april, men 3 månader går fort.
De flesta av kollegorna tänkte ha semester och inte tänka på nått annat förrän de var dags att anmäla sig på arbetsförmedlingen och ev bara stämpla ett tag efter det.
Den tanken fanns inte i mitt huvud... sån panik hade jag.

Tanken var att söka sig till vården som vikarie till att börja med.
Där behövs det Alltid folk.. å det finns en anledning till det också. Människor sliter ut sig pga ibland omänskliga arbetsförhållanden... det avverkas folk på löpande band och det är helt ok också när pengar styr.

Nästa fundering var vart inom vården ?
Så jag pratade med bemanningsenheten om att gå praktik på lite olika ställen för att känna mig för och få ett hum om vad jag skulle tycka om. 
Var till arbetsförmedlingen i god tid och fick samma handläggare som för några år sedan.
Han hade precis kommit från ett möte med bemanningen för att diskutera personer lämpliga för praktik å när han hörde att jag hade lön tom april så tog det en jäkla fart.. då slapp ju kommunen betala. 
Då kunde ju jag börja praktik direkt.
" För du har ju lön endå " !
Ingen annan hade nog gått med på det som det hördes när jag berättade om det senare, men det var väl lika bra å bli utnyttjad, å försöka se tiden som en utbildning.
Ooh med lite tur så är jag redan inne i rullarna den 1 Maj så jag kan jobba sen och till sommaren behövs alltid vikarier.
Det är min plan.

Ledighetskommiteèn Campar

När vi endå inte har ett jobb att gå till längre tog jag & Christina och åkte till svegsjön å satt oss å sola.
Blåste jättekallt, men vi satt å surra itag å drack lite Cider.
Det var liksom hon å jag som hade hand om kundtjänstbiten den senaste tiden och roligt som fan hade vi.
Vi pratade om det som hänt. Hur det kändes och om en oviss framtid.
Vi pratade om vad vi ville göra, med viktigare vad vi måste göra för att klara ekonomin. 
Då är de inte så mycket tal om vad man VILL göra utan det man Måste göra för att överleva.

Vårvinter 2017

Februari 2017

Love u Too

När man inte riktigt vågar säga det uppenbara, men gärna vill.
Då får man visa det på andra sätt istället.
Som att bokstavera det på kylskåpet..
Jag har känt det en längre tid nu och går bara inte att förneka.
Det bara är så. 
Jag älskar honom.

Den 6 Februari åkte jag hemöver till mina föräldrar några dagar men innan jag åkte knåpa jag ihop ett meddelande på hans kylskåp med magneter.
Tror jag skrev " Think l Love u "
Först kvällen efter, 7 Februari upptäckte han det.
Och vid 21.30 snåret kom denna bilden. :)
Lycka!

6 Feb 2017

Första Måndagen jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Känns så konstigt att inte ha ett jobb att gå till längre.
Att inte längre få se de kära ansikten som kom att bli
"min familj" i över 4 års tid.
Det är Nu det börjar sjunka in, det är Nu det känns å gör ont.
Känns som att stå mitt i en fyrvägskorsning och inte ha en Clue åt vilket håll man ska gå åt.

Ekande lokaler

Den 3 Februari var kontoret tömt. 
Bara en ekande lokal med en grå sliten heltäckningsmatta.
Då hade Daniel, Tobias, jag & Christina varit där nästan varje dag för att sälja bort Allt kontorsmaterial. 
Nästan hela gänget var där när vi skulle slänga gamla bord och stolar & tömma förrådet. Då hjälptes alla åt.
Men sen var det en salig röra tills vi sålt resten.
Bord, stolar, soffor, datorer, skärmar, lampor, kablar, blommor, gardinstänger.. ja rubbet !
Pengarna vi fick in delades bland de anställda.
Samt att vi var några som gick ut och åt och drog vidare på bowling samma kväll. Sista kvällen tillsammans.
Som ett litet avslut.

När vi fick beskedet minns jag att de frågade hur det kändes för oss.. att vanliga reaktioner var ilska, sorg mm mm.
Första känslan för mig var nog Panik.. och sen kom ilskan.
Ilskan över hur dåligt det hela skötts.
Ilska och sorg över att aldrig få jobba tillsammans med alla Udda, Underbara människor som kom att bli ens familj.
Och över att man förlora det man tyckte om att göra.
Ilskan och sorgen över det kommer nog alltid att finnas kvar.