Vecka 1 var jag på Nymon.
Ett boende för dementa i samma byggnad som Hälsocentralen.
Helt ok faktiskt. Som ett ålderdomshem med undantag för några som inte var såå gammal. Det jag tyckte var lite jobbigt var att man var bakom 2 lås. Jag kände mig inspärrad.
Förstår att några på avlastning också gjorde det för det var ofta som de hängde på låset och pga sjukdomen inte förstod vad de gjorde där.
Men jag tror att många bara längtade ut en stund, men det fanns varken tid el personal till något sådant berättade de som jobbade där.
Andra veckan var jag på ett boende för förståndshandikappade.
De var alla till åren där men det var också ganska roligt att få prata, umgås och lära känna dem.
Som på det andra stället måste man hjälpa dem med hygien och ev matning mm.
Tredje veckan var jag hos en 4 årig flicka som lider av Trisomi 18 syndrom och har syrgas dygnet runt.
När hon föddes gav läkarna henne 2-7 dagar max, men hon är fortfarande här. Hon kan inte stå, gå, krypa el tala, men hon kan skratta å busa.
Hon behöver hjälp med allt dygnet runt & matas via peg.
Vi gillade varandra.
Svårt att få folk till henne.
Tydligen många som gått intro men som inte stannar kvar.
Kan vara känsligt med små barn som är sjuka.
Fjärde veckan var jag på hemtjänsten inre som det kallas.
Man far runt till gamla i centrala sveg och hjälper dem med allt från hygien, mat, städning, tvätt, träning mm
Det var stressigt och svårt att hitta till alla.
Femte veckan var jag på hemtjänsten yttre.
Då far man runt till folk som bor utanför sveg.. så långt som upp till Lofsdalen.
Det var lite roligare än inre, men lika stressigt och inte heller lätta att hitta.
Fick även en kortare intro i Älvros.
Det tillhör yttre, men har ett eget utgångsställe och där är man max 3 pers per dag på 11-12 personer.
Där trivdes jag bäst av de 3 hemtjänst ställena.
På Inre å yttre kryllar det av folk som man aldrig hinner lära känna och jag upplevde det kaosartat.
Givetvis hade jag praktik under en omorganisation också.
Älvros lärde jag känna personalen och alla brukare på ett närmare sätt. Mycket stressigare än inre å yttre på vardagar, men upplevde det endå som tryggare & mer familjärt med mindre människor.
Jag fann min plats där och hos lilla Alice.
När 1 Maj kom fick jag jobba på inre en kort sväng men styrde mig själv hellre till yttre.
Var några veckor på Dalagatan också.
Ibland kunde jag vara förmiddagen på ett ställe och eftermiddagen på ett annat.
Inget jag direkt gillade, men är man vikarie är det så.
När sommaren kom hade jag vikariat hos Alice och i Älvros och trivdes ganska bra med det.
Hela denhär 5 veckors perioden praktik var oerhört påfrestande för mig. Så mycket Nytt att ta in varje dag och så många nya människor.
Varje vecka var ett nytt ställe och jag sov inte mer än 3 timmar inför varje ny vecka pga allt det nya man ställs inför.
Jag var rent ut sagt vettskrämd och jag vet inte hur många ggr jag önskade att jag kunde vrida tillbaka klockan, göra det som hänt ogjort. Önskade mig tillbaka till tryggheten brevid Christina på kundtjänst. Det var liksom där jag hörde hemma.
Hur som helst tog jag mig igenom varje vecka och varje ny sak och jag gjorde det jävligt bra också om jag får säga det själv med tanke på hur skrämmande det faktiskt var för mig.
Träffat mycket nya människor och dom flesta var faktiskt mycket snäll och hjälpsam. Speciellt de andra vikarierna.
Ritade kartor för att man skulle hitta vägen.
Hjälpte och stöttade mig i alla frågor och funderingar.
Ringde tom för att kolla hur det gick om jag behövde hjälp osv.
Det var inom hemtjänsten då man har varsin telefon med sig.
Alla var snälla och det gick bra.
Vet inte riktigt vad jag väntat mig egentligen.
Men vanligtvis det värsta tänkbara senariot just ifall det skulle bli så liksom.
Ny, utfryst & mobbad typ.
Jag har en förmåga att nästan Alltid tänka så..
det säger Daniel också.
Det är en Inbyggd försvarsmekanism antar jag.
Men ja, jag överlevde och jag är ganska stolt över mig själv.
Sen var det alltid roligt att höra av de barska lite bestämda damerna att :
Här satt det verkligen inte fast heller.
Och att de märkte när det kom någon som verkligen ville lära sig och inte var rädd för att ta i :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar