Årets Premiärtur

Gjorde årets premiär i joggingspåret i förrgår å höll på ha ihjäl mig själv.

Var dum som trodde att man kanske skulle ha samma kondis som när man slutade i höstas, för de hade jag definitivt inte.

Bör dessutom tilläggas att det var typ 30 grader varmt.

Hur som helst gick de jättebra idag.

Kände mig nästan som Rocky på toppen av den långa trappan ni vet i filmen med samma namn och jag var bara tvungen å säga nått till mig själv som jag aldrig trodde jag någonsin skulle göra.

- Fy Fan, vad jag är Bra !!

Förmodligen det snällaste jag någonsin sagt till mig själv.

Jag tycker ju inte ens om å jogga, så vad hände för ca 2 år sedan som fick mig att börja ?

Varför utsätta sig för nå dyligt som att jogga.

För jag minns hur jag resonerade tidigare varje gång jag såg en människa som var ute å sprang/jogga.

Och om de någonsin hände mig så vare dags för en Datortomografi.

Allt började när jag träffade Daniel.

Tydligen gick nått "Fel" där å då, för jag började i alla fall så smått att jogga.

Ville försöka vara fin för honom på ett sätt jag aldrig velat vara för någon annan.

Och trots att jag är tjock och sannerligen behöver all träning jag kan få är det Aldrig någonting han har sagt till mig.

Inte en endaste gång.

Däremot har han sagt att: Jag bryr mig inte om hur du ser ut för jag tycker om dig lika mycket endå.

Men nu äre snarare jag som bestämt att man kan inte vara ihop med Världens vackraste man å själv se ut hur som helst..

Jag vill ju försöka vara så fin jag kan för honom, och förhoppningsvis ska han inte behöva skämmas för mig.

Det är därför jag mer död än levande stapplar mig igenom spåret varje gång, förbannar & svär, & ifrågasätter mitt förstånd.

Det är för honom.

Å det är bäst han är värt det :)

Jag kommer Aldrig att bli nån elitidrottare, men en sån som joggar, går lite å sen joggar igen i den mån jag vill, kan & orkar, 

en sån ska jag bli :)