Julen 2019

Jag brukade tycka om julen.. men i år var den bara plågsam och jag är bara glad att den äntligen är över.
Jag brukade tycka om allt julpynt med stjärnor, tomtar & utebelysning osv men i år känns det helt meningslöst.
Det enda jag satt upp är en julstjärna i varje fönster.
Det finns ingen mening med något annat.
Det gör bara ont att tänka på hur roligt det var att göra julfint förra julen & julen före i huset.
Hur mysigt barnen tyckte att de var när de kom hem och att få klä julgranen med Leah.
Julstämningen, värmen & gemenskapen.

Jag firade julen Stöde, men det hade inte gjort mig något att jobba heller för att slippa. 
Inget fel på Julen el sällskapet i Stöde.

Dethär sitter i mig,.. det är mig det är fel på.

Jag har varit ensam större delen av året, mer ensam är jag någonsin varit någon gång i hela mitt liv tidigare, och även om man kanske är bland folk så är det midsommar/jul/nyår man känner sig som mest ensam. 

Det har snart gått ett år men jag känner mig fortfarande enormt ensam & övergiven och det är vid dessa "tillställningar" det gör som allra ondast.

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan dethär året och sagt/gjort saker annorlunda.

Då kanske det sett annorlunda ut idag, då kanske jag varit kvar i lyckobubblan.

För jag minns hur det var, jag minns hur det kändes och jag skulle ge Allt för att få känna det igen. 

Men drömbubblan sprack och jag minns Chocken som gick som en våg genom kroppen och hur något förutom hjärtat gick i tusen bitar brast där inne och som aldrig kommer kunna bli helt igen.

Det fullkomligt förintade mig på bara några sekunder.

Jag tycker att jag för de mesta lyckas hålla ihop mig ganska bra men ibland behövs de bara att någon frågar något om honom/barnen el att jag kommer tänka på något så kommer tårarna.. igen.

Ja, jag måste gråtit floder av sorg & saknad i år.
Det gick över 8 mån innan gick från att gråta varje dag till var annan.. och stundom är det varje dag igen.
Det har varit/är fortfarande ENORMT tungt.
Det är nog de värsta jag genomlidit i hela mitt liv såhär långt.

Hur som helst så tog jag mig igenom Julen även om det var smärtsamt och jag gick undan för att samla mig ibland.
Och när kl slog 15 på Julafton & alla andra satt bänkad för Kalle, då var Hon ute å sprang.

För att få ut ångesten, och orka hålla ihop bland folk resten av dagen/kvällen. Och inte minst för Husfridens skull.

Fint joggingväder.
Skrev på FB så stort att jag inte låg på latsidan för att det var jul. Joggingskorna var ju alltid med ändå och om jag inte har tillgång till gymmet kan man lägga lite extra fokus på kondition istället.
Å 2 timmar efter så låg man med fötterna i kors i soffan å käka godis.. 
Men det är ju bara jul en gång per år. 
Det var en av de få stunderna jag under julen jag var någorlunda lugn inombords. Daniel hade just skickat några bilder på barnen från julafton och jag blev så himla glad.
Som jag saknar dessa barn..
Tror ingen förstår det riktigt.

Kämpar

Spenderar mer el mindre 8 tim i veckan på gymmet + en del joggingrundor.
Känner mig starkare och mår bättre.
Visst kan de kännas motigt vissa dagar, men jag släpar mig dit endå, och jag går fan inte hem förrän jag är Klar.
Träningen blev min livlina dethär året.
Och om det är en sak jag har lärt mig så är det att oavsett hur Hopplöst det än känns, & hur Ont det än gör i mig, 
så har jag inte gett upp.
Inte än i allafall..
Jag faller fortfarande omkull ibland,
Men det är Ok.. Det gör vi alla ibland.
Det viktigaste är vad du gör efteråt.
Du försöker limma å laga det som går,
reser dig upp, och försöker Igen..

Det har gått nästen ett år sedan det tog slut nu, och jag har inte kunnat skriva om det än för att det gjort för Ont.
Det är först nu jag insett att det nog alltid kommer att göra ont oavsett hur lång tid det går, men jag ska göra ett försök att sätta ord på vad som hände.
Och det betyder INTE att jag tänker prata om det, med någon.
Dethär är allt ni kommer att få.

Det var en kväll i slutet på Januari förra året.
Jag minns precis hur det kändes.

Chocken som gick som en våg genom kroppen och hur något förutom hjärtat som gick i tusen bitar brast där inne och som aldrig kommer kunna bli helt igen. 
Ja, Jag svär.. jag kunde faktiskt känna hur något gick sönder där inom mig.

Jag vet att det låter som om det gick väldigt dramatiskt och otäckt till men det gjorde det inte.
Han gjorde det på det finaste sättet han kunde och han kunde inte ha gjort det på ett skonsammare sätt.

Men det fullkomligt förintade mig på bara några sekunder och lämnade mig död inombords.
Jag är inte som förut, det har alla sagt och jag kan känna det själv. 
Pratar el umgås inte gärna med någon.
Jag pratade med Daniel,.. han kunde mig liksom.
Han kunde varje tanke, varje rädsla & varje dröm.
Hur vansinnigt vridna tankar jag än må ha så kunde han dem alla.
Han kanske inte förstod dem alla, men han kunde dem.
Han var min bästa vän.

De vänner jag hade (Osäker på om de är kvar) väntar i så fall på att jag ska höra av mig när jag är redo för det.
Och jag vet inte när det kommer att bli.

2018 var en känslomässig berg&dalbana år.
Jag miste ett jobb jag tyckte om, jobbade fler nätter än man borde och fick för lite återhämtning emellan. 
Jag tappade gradvis minnet, jag tappade ibland hörseln på ena örat tillsammans med yrsel & kräkningar. Något som skulle visa sig vara  ( Menieres sjukdom )
Halva Härjedalen höll på brann upp och Daniel som brandman jobbade dygnet runt han också där itag.
Vi flyttade ihop i slutet av Juli.
Jag flyttstädade dagarna och jobbade på nätterna ett tag och det blev lite för mycket.
Jag var helt slut när flytten var klar.
Jättelycklig över att vi flyttat ihop givetvis men helt dränerad.
Det var liksom ingenting som fungerade riktigt i huvudet längre.
Väldigt Otäckt, och än värre när Daniel & andra också började reagera på att jag inte var som jag skulle.
Jag drog ner på jobbandet men jag blev inte bättre för det.
Påbörjade en Demensutredning tills en läkare sa att det var normala reaktioner om man jobbat mycket utan återhämtning samt känslomässig stress. Och det kunde ta Låång tid innan man kom tillbaka helt efter det. 
Kanske inte var den bästa tidpunkten för att påbörja ett samboförhållande, men vi hade pratat om det så länge och ingen kunde väl förutspå att jag inte skulle orka med Allt.
Jag hade till ex väldigt svårt för höga ljud ett tag.
Jag klarade inte att av höra när barnen busade el skrattade, minns att det bara ekade i huvudet.
Det var jättejobbigt, inte bara för mig utan för Daniel & barnen också.
Jag var inte lätt och leva med just då.
Orkade inte mycket, jag var nedstämd/ledsen, stressad, frånvarande/borta, irriterad, arg, Orolig, ja orolig för Allt. 
Allt som "kunde" gå Fel liksom.
Har läst mycket om det nu efteråt och det är Väldigt jobbigt att hela tiden leva i Katastrofberedskap.
Inte bara för mig som sagt, utan även för andra runt omkring mig.
Nu var inte alla tankar katastroftänk, men det faktum att hela tiden ha en hjärna som går för högtryck. 
När man ständigt tänker på någonting.. alltid.
Enda gångerna tankarna inte maler, det är när jag sover.
Och jag har inte kunnat sova bra sedan sommaren 2018.

Minns ni den som jag fick av Daniel långt innan vi blev tillsammans.
Ja, Han kände mig väldigt bra redan då.
Och det handlar inte bara om att tänka mycket, det handlar om att alltid tänka Ett eller flera steg längre än andra i Tänk OM..
Tänk om Det händer, som förmodligen aldrig heller kommer att hända för att det är så långsökt så det finns inte för andra.
Men det gjorde det för mig.

Likaså att jag har lätt i att fastna i sånt som hänt som varit jobbigt för mig.
Jag ältar och processar mycket.
Jag har berättat saker för Daniel som jag inte har berättat för en själ tidigare.
Jobbiga saker från barndomen som gjort mig till den jag är. Saker som gör att jag reagerar el tänker som jag gör.
Saker som satt tydliga ärr i mig.
Jag kan älta tankar & känslor kring sånt.

Han har lyssnat varje gång och han är en sån som gärna vill fixa saker. Men dethär var någonting han inte kunde fixa.
Och ibland vill jag inte att någon fixar/hjälper mig, jag vill bara att någon lyssnar och finns där, och tids nog så vet man själv hur man ska hantera det.
Många ggr har han sagt att jag kanske borde ta ett samtal med den/dem de gäller och verkligen berätta hur jag känner & hur det påverkat mig.
För att äntligen få lugn & frid i mig själv.
Han har sagt mycket bra saker, men jag kunde bara inte höra det då.
Jag kunde bara inte ta in det just då.
Men jag kan minns det senare och insåg hur rätt han hade och börja göra något åt det.

Jag förstå hur enormt jobbigt det måste varit för honom att leva med mig just då. 
En vän som även är psykolog sa till mig.
- Men han måste väl stötta dig när du mår så dåligt.
Det är det man gör i ett förhållande. 
Man finns där, lyssnar, stöttar, hjälper & tar hand om varandra.
Och han gjorde det. Jag tror han gjorde allt han kunde i den utsträckningen han kunde och orkade Just Då.
Men det blev som en Negativ spiral där han försökte vara glad & stark för oss båda och när han inte orkade blev han tvingad att släppa för att rädda sig själv.
Jag tror han gjorde det bästa han kunde just då och även om han var min Superman, så finns det en gräns för hur mycket Han klarar också.
Jag tror vi båda gjorde det bästa vi kunde just då.

Jag kände ganska fort hur han förändrades & gled längre å längre bort när jag behövde honom som mest.
Det absolut värsta som kunde hända mig, var att mista honom & barnen. Det var min allra största rädsla redan från början, för att jag trodde inte att jag skulle överleva det.
Jag byggde hela min värld kring dem.
Dom blev mitt allt. 
Det bästa jag hade, & det enda jag behövde. 

Jag tror inte att det undgått någon hur fruktansvärt kär/förälskad jag var i den mannen. 
Det finns att läsa som en röd tråd i denhär bloggen ända sedan vi började träffas.
Hjärtat som alltid hoppade över ett slag varje gång jag såg honom, och domdär fjärilarna i magen varje gång vi var nära.
Dom försvann aldrig. Det gick aldrig över för mig.
Vart jag än var el vad jag än gjorde så längtade jag alltid hem till honom. Han var min hamn, min trygghet, mitt hem.
Den första jag ville berätta allt bra el mindre bra för det var honom. Vad som än hände, visste jag att jag alltid hade honom barnen & katterna att komma hem till.
Tills jag inte hade det längre..
Fast jag kände hur han gled iväg kom det fortfarande som en chock för mig när det tog slut.
Det kändes som om jag inte kunde andas längre, som om någon tagit mitt syre. 
Jag var inte bara honom jag miste, det var min bästa vän, Barnen, katterna, hela min familj, Mitt hem, min Trygghet.
Det var allt på en å samma gång.

Genom hela vårt förhållande gjorde jag allt jag kunde för att hålla ihop oss. Allt jag kunde för att han skulle tycka om mig. 
Och än Mer när jag kände att det inte var bra mellan oss.
Ibland kändes det som om jag nästan slog knut på mig själv för att göra honom glad & nöjd. 
Sökte efter någon typ av bekräftelse på att han fortfarande tyckte om och ville ha mig.
Enligt honom skulle jag redan veta det, eftersom vi blev ett par & när vi flyttade ihop. 
Men jag kunde inte leva på något han kände då som bevis.
Man behöver näring i ett förhållande om det ska fungera. 
Alla behöver kärlek & bekräftelse från människor man tycker om för att man till fullo ska kunna leva.
Alla behöver få höra att man betyder något för någon.
Du är viktig för mig.
Jag tror på dig.
Jag finns här för dig.
Jag bryr mig om dig.
Jag älskar dig.

Och han var jättebra på allt det i början och långt in i vårt förhållande. Ända tills jag förstörde det..
För är det någon jag skyller på för att det inte höll så är det mig själv. För att jag inte mådde bra och för att jag var så Osäker.
Och jag kommer nog aldrig att kunna förlåta mig själv för det. 
Jag önskade att jag varit starkare & tryggare i mig själv.

Står fast vid att det var lättare för honom.
Han behövde ju inte lämna något, han hade sitt hus/hem och sina barn & katter.
Det var jag som fick lämna Allt å försöka limma ihop alla bustna bitar igen & börja om. 
De som kommit att bli min familj/mitt allt, mitt hem, det var borta.
Omställningen var Enorm och jag var fullständigt skräckslagen.
Har nog inte varit så rädd och ensam i hela mitt liv tidigare.

Det gick ett par veckor utan någon kontakt över midsommar och sen skrev han och frågade hur jag mådde. 
Jamen,som SKIT såklart, vadfan tror du tänkte jag då !
så det tog mig en tid att svara på det.

Även om det var störst omställning för mig så märktes det att jag fattades honom ett långt tag i början också.
Jag minns speciellt ett tillfälle.
Han skrev till mig en lördag, jag hade jobbat natt och bara sovit 3 timmar. Men var ändå på lördagspromenaden med bruks kl 12.
På vägen hem mötte jag honom utanför brandstationen.
Han vände bilen och stoppade mig längre fram och bad mig köra in vid tennisplan. Han frågade om jag läst hans meddelande, men jag hade inte sett det.
Han undrade om vi inte kunde äta middag å ha en filmkväll.
Det kunde vi bara jag fick hem å sova en stund först.
- Men kan du inte sova hos mig då ?
Jag gjorde det och han satt brevid hela tiden med datorn.
Det blir väl så när man varit så van att alltid vara tillsammans. 
Man saknar varandra för att det är ett invant tryggt mönster. Något man känner igen och är trygg med och just då tror jag båda behövde känna det igen.
Vi var iväg å fiskade ett par kvällar, åt middag samman, såg nån film, handlade, träffades endå just för att det var något man var van/trygg med.

Jag passade barnen en vecka då han började jobba innan skolstart också och det kändes bra att kunna hjälpa varandra så.
Och det var Bästa veckan på hela sommaren för mig. 
För som jag saknat barnen.
Han skickade bilder på barnen ibland el bara berättade nått roligt nån av dem sagt och han hjälpte mig enormt mycket så eftersom han visste hur mycket jag saknade dem.
Han visste hur dåligt jag mådde och var jobbigt för honom också en period.
Sen blev det mer sällan.. och vi försökte båda ta oss vidare.
Han fokuserade på barnen & jobbet igen och det var precis som han sa: De fanns ingen tid för honom att bryta ihop. 
Hade nog varit lättare för mig om jag haft barn också men jag hade bara mig själv och en tom, kall lägenhet som jag gjorde mitt bästa för att slippa.
Min räddning blev som sagt träningen.
Vågar inte tänka på hur det gått annars.
Det är fortfarande en dag i taget som gäller..
Vissa dagar är bättre, andra sämre och när det är som värst får man bara vara glad och tacksam för att man tog sig igenom dem levande.

Det var i alla fall slutet på den Annie ni kände, för hon dog den kvällen. Lite ironiskt egentligen, men det tar 9 månader att skapa ett hjärta men det kan gå sönder på bara 2 sekunder.

Quote by Brian Dyson.
Imagin life as a game which you are juggling five balls in the air.
You name them: Work, Family, Health, Friends and Spirit - and you`re keeping all of these in the air.
You will soon understand that Work is a rubber ball. 
If you drop it, it will bounce back. 
But the other four balls - Family, Health, Friends and Spirit - 
are made of Glas.
If you drop one of these, you will be irrevocably scuffed, marked, nicked, damaged or even shattered. 
YOU will never be the same again.

Vurp delux..

Dagens FB uppdatering..

"Inte alltid man har flyt..
Så för er som såg när jag drog praktvurpan av tredmillen, in i fläkten & vidare in i väggen med dunder & brak så bjöd jag på den😊

The Little Things

Värme & Saknad

Jag har nog inte frusit så mycket i hela mitt liv som jag gjort dethär året. En kyla som går genom märg å ben..
Enligt Daniel för att jag låg på ett kaloriunderskott då jag äter dåligt. Det kan säkert hänga ihop då jag inte haft nån direkt aptit heller under året. Har nog tappat ca 20 kilo sammanlagt.
Verkar som det håller på stabilisera sig nu.. även om jag inte äter mycket vissa dagar.

Joggade en sväng under stjärnorna för en stund sedan.
Förbannad på mig själv för att jag inte orkar lika långt som gången tidigare. Men jag hade ju inget å springa på, då jag glömt bort att äta igen. 
Jättefrysen efter duschen ligger jag nu i soffan med El-filten. 
Min nya Bästa vän, utan den hade jag frusit ihjäl för länge sedan.
Å det går åt mycket ljus.

Som jag saknar Värmen från kaminen i huset.
Som jag saknar människorna/atmosvären i det hemmet över huvudtaget. Familjen jag fick vara en del av för en tag. 
Det var den bästa tiden i mitt liv både på gott & ont.
Här spenderade vi kvällarna tillsammans då.
I soffan framför brasan & tv:n.

Halloween 2019

Halloween = Alla döda själars afton, en högtid som infaller 31 Okt varje år och som har sitt ursprung på Irland.. å vidare USA.
Något som blivit oproportionerligt större för varje år som går även i Sverige.
Även vår Allhelgona infaller nästan samtidigt och också anknyter till döden & döda så får den tydligen inte förväxlas med Halloween.

Hur som helst är Halloween väldigt roligt för Barnen när de kan klä ut sig och gå i gårdarna efter bus el godis, liknade påsk och jag fick äran att hjälpa Leah inför Halloween Disco 😊
Lite hjälp med hår & sminkning till Häxa.
Såhär blev resultatet & senare skrev hon att det varit en jätterolig kväll & hon hade vunnit Limbon.

Såhär såg alla 3 ut Halloween 2017 
Så jäkla söta 💓

Ett Ögonblick

Ibland kommer man i rätt Ögonblick.

I skymningstimman, när himlens alla färger visar sig.

Finbesök

Jag har i stort sett isolerat mig från allt & alla dethär året.
Har varken velat el orkat umgås/prata med någon om det som hänt el hur jag mår. Och om jag gjort det så har det varit sparsamt och med försiktighet.
Det enda sociala umgänge jag har är lördagspromenaderna med hundklubben, och några tillfällen räknat på en hand då jag träffat ett par vänner.
Några av mina vänner försvann med honom och en av dem saknar jag speciellt. Vi skriver med varandra men det gör ont när det bara är jag som tar initiativet till det.
Jag har i alla fall försökt i den mån jag orkat.
Kanske borde jag bjuda på middag som "vi" gjorde men är rädd att de skulle se ner på mig med det jag har idag.
Dessutom vet jag inte om jag är stark nog att hålla ihop en hel kväll samman med andra än. 
Bara att skriva & tänka på det utan att tårarna rinner är svårt.

I allafall orkade jag bjuda hem en vän på mat en kväll.
En vän jag inte behöver låssas vara så stark inför och det gick bra.
Hon tog med Sture & Assar också som båda hade slips kvällen till ära :)
Här ligger Sture på Sängen.

HundUtställning

Var med Carina på Svegs Hundutställning i Lördags.
Lika roligt varje år.
Morris gjorde bra ifrån sig. Kan inte tro att han är 10 år.
Bästa Veteran inoff.

Gick bra för Leah också på Barn med Hund.
Hon var där med mamman och familjen.
Joggade förbi Tim som lekte med Edvin när jag skulle på Toa. Edvin titta på mig med stora ögon.
- Tim, är detdär Din Annie ?
- Ja, det är Min Annie !

Det gjorde hela min dag 💓

En skärva till..

Jag brukar säga så.
För varje Bra Ögonblick som skänker lycka.. 
: En skärva till..
Som fann sin plats i mitt krossade hjärta.
Bara för att det känns så.

Med månen som enda Vän..

Eftersom jag aldrig sover längre, joggar jag ofta genom nätterna.

Det är stillar ångesten för en stund och det rogivande på nått sätt när alla andra sover och gatorna är tomma.

Här är ett par bilder tagna med 2 månaders mellanrum, båda den 13e.

När pappa funderar..

Minns inte riktigt vart men han å mamma skulle åka någonstans.

- Tänk att man Alltid ska måsta Vänta på kvinnfolk !
Undrar hur lång tid man fått vänta sammanlagt under ett helt liv egentligen ?
Det måste ju röra sig om.. "blir tyst en stund"
Ja, det måste ju röra sig om ÅR !

Helt klart har jag fått min talang när de kommer till att Tänka/grubbla därifrån.

5:e å sista Natten

Jobbar 5e å sista natten i rad.
Lite tungt, men det har gått ganska bra ändå.
Sen förra sommaren sa jag ifrån till att ha fler än 3 nätter i rad.
Och standard numera är 2.
Ändå blev det 5 i rad och eftersom man aldrig vet hur mycket jobb det blir, är det lika bra å jobba när man får.
Jag överlever nog.
Dessutom jobbar jag hellre än att vara i lägenheten.

Jobbar ensam natt, men är ändå aldrig riktigt ensam.
Något slags Ande/väsen jobbar också natt.
Ibland när jag går ut från en speciell brukares rum så öppnas dörren automatiskt för mig. I början trodde jag att det var någon sensor ovan dörren eftersom brukaren använder rullstol. 
Men när jag frågade om det så finns ingen sådan.
Att dörren själv glider igen är normalt men inte att den själv öppnar sig. Tydligen gör den bara det för mig & en till som jobbar natt. Undrar om det bara är vi som ibland ser en skugga glida förbi köksfönstret uti korridoren på natten också.
Inatt såg jag att det lyste på personaltoaletten och var in och släckte lyset, bara för att se att det var tänt igen nästa gång jag passerade. 

Trots att jag ibland får rysningar, så är det inget som gör mig rädd. Känns som en God ande så varje gång dörren öppnas för mig så brukar jag tacka.

Tror ni på andar som kommer på besök från andra sidan ?
Det gör jag. 
Svårt att tro annat när man ser på "DET OKÄNDA".
Sen vill jag gärna tro att de tittar till oss ibland också.
Själv har jag aldrig fått besök el sett annat än en snabb skugga här på jobbet. 
Minns att jag pratade om detta med Mormor en gång och hon sa att om det var möjligt så lovade hon att komma tillbaka och spöka för mig.
Det har hon inte gjort, iallafall inte vad jag märkt så jag är nog bara inte mottaglig.
Mamma är det. 
Hon berättade att hon en gång för länge sedan vaknade av att det stod en skugga vid hennes sängkant och även om hon inte såg honom tydligt visste hon att det var han.
Min Morbror var på Storseans i sundsvall hos Terry Evans för många år sedan. Han berättade att han ibland tittade till sina barn och de skulle inte vara rädda sa han. Det är bara Pappa.

Min Pappa tror ICKE på sånt.
Inte förrän han sett de själv säger han.
Vilket betyder att han mest troligt inte heller är mottaglig :)
/A

Bilder från Hemsjön

Det blev bara 2 korta besök i hemsjön denhär sommaren.
Kanske hade det blivit fler ggr om jag mått bättre.
Det brukade vara en plats för återhämtning.
Men jag kommer inte till ro någonstans längre utan dem.
Jag är halv utan dem.
Dom fattas mig så oerhört. 
Dessa bilder är från Augusti.

Själavård

Har följt med Daniel & fiskat på ett ställe ett par kvällar i sommar och det var så himla roligt så jag åkte själv ett par ggr också.

Bara jag, ett kastspö, lite vatten och ett par fiskar.

Rogivande för själen.

Som tur var lossnade mina 2 firrar precis när jag fått upp dem på land, så jag slapp hålla på med nå sånt.

Och storgäddan drog jag som tur var när han var med, annars hade jag aldrig fått ur dendär kroken.

Samtliga fiskar släpptes åter i vattnet.

Bowling i Orsa

Daniel fyllde år i början av månaden och även om han inte är min man längre är han ändå min bästa vän och jag ville göra något speciellt för honom.
Så jag fick ihop ett gäng av våra närmaste vänner och vi överraskade honom med middag & bowling på Orsa Camping.
Mattis, Tobias, Thomas & Emelie var med oss.
Det var en rolig kväll och jag tror han uppskattade det.
Lika uppskattat var inte att jag började med en Stike och drog iväg flera st under kvällen bla 3 i rad som ett proffs.
Och jag hade inte en aning om vad jag höll på med och hur jag gjorde heller, men kvällens Bowling proffs, det var Jag.
Daniel som är van att vinna i bowling och.. ja det mesta skulle jag säga, han var inte glad.
Å minst lika förvånad som jag skulle jag tro.
Men som Mattis sa, bara bra att han får kämpa lite och förlora för en gångs skull.
Jag hoppas vi alla kan göra om det någon gång och hoppas att jag har samma tur då för då kommer de Osa Revansch..

Bästa veckan

I söndags var jag ute och joggade och hade precis joggat förbi dagis när Daniel sprang ikapp mig och vi pratade en stund.
Han berättade att ombyggnationen på dagis inte var klar & godkänd ännu och han började och jobba till veckan.
Eftersom han han jobbar som lärare börjar de en vecka före barnen efter sommarlovet.
Givetvis sa jag att de skulle vara med mig och han blev väldigt glad & tacksam för det.
Så jag har suttit barnvakt nästan hela veckan åt dessa 3 och vi har haft jätteroligt.

Vi har spelat memory, lagt pussel, lekt kurra gömma, varit ute och cyklat, fikat, bakat, lagat middag, haft vattenkrig, kastat kubb och en massa annat roligt.
Kan inte Minnas sist jag skrattade så mycket sist.
Känns som en evighet sedan.
Sa till Daniel en dag när han kom hem att första ggn jag skrattade igen på länge var det som om jag kom på mig själv med ett ljud jag inte hört på så länge, men som på nått sätt lät bekant.

Känns som om många trasiga bitar funnit sin plats denhär veckan och jag är jätteglad.
Tack vare dessa 3.. 
som jag älskar dem..

Dessa Tillsammans

Han, Pappa.. Daniel, har länge pratat om hur gärna han skulle vilja ha dem samlade på en och samma bild och lika länge har jag lovat att jag skulle ta den bilden.
Så här blev den och han fick den i förstoring i födelsedags present och jag tror den blev uppskattad.
Bilden under fick barnen ett varsitt inramat exemplar av.
Leah var inte nöjd över att Liam var med på fotot :)
Men även om hon inte uppskattar den nu så tror jag att det kan vara mycket värt att ha den dagen de flyttar hemifrån.
Något de kan titta på och minnas med ett leende.
Förhoppningsvis står de varandra lika nära och värnar om varandra lika mycket då som nu.
För även om de kanske är krig ibland så skulle jag nog säga att de för de mesta är väldigt måna om varandra.
"Mina" Fina 💕.. saknar dem så mycket att det gör Ont..

Motion

Är i Stöde några dagar..

Mina föräldrar är borta på någon kortsemester så Ante kom över helgen för att jag skulle slippa vara själv.

Jag är inte till mycket sällskap för någon nu för tiden.

Föredrar att vara ensam när jag mår så dåligt, ändå kan det vara skönt att ha någon där ibland.

För när man varken vet ut eller in och inte längre litar på sig själv, är det knappt man törs vara ensam.

Men det är inte första ggn jag hör från Ante/andra att jag inte längre är densamma.

Och hur skulle jag kunna vara det.

Jag känner mig så söndersmulad och död inombords.

Kommer jag någonsin att bli hel igen ?

Det som håller håller upprätt är små ögonblick el stunder/bilder på barnen, och massor med träning.

Så när Ante åkt igen var jag tvunget ut och springa.

Och längs den springturen hittade jag ett av de små ögonblicken jag pratar om.

Glad att jag fortfarande har vett att finna dem och ta kort när de dyker upp. 

Brukar alltid kännas lite bättre för en stund efter ett träningspass och man kanske kan försöka passa på att försöka vila en stund, men sen kommer det krypandes igen. Oron, rastlösheten, ångesten/paniken.. hopplösheten.
Men jag låg i allafall i hammoken i 10 min.

Present från Teneriffa

Fick världens finaste present från Teneriffa som tack för hjälpen.
Ett överkast och 4 Aloe Vera krämer.
Blev så himla glad.
Tack så jättemycket