Det är det enda som verkar hjälpa när Ångesten kommer över mig som en jävla ångvält.
Springa tills man stupar el träna på gymmet tills de svider i musklerna och man kan känna det flera timmar efteråt.
Som jag skrev tidigare, denhär ggn ångest för att jag saknar barnen, nått så fruktansvärt.
Oavsett hur hårt man går på så kvarstår givetvis känslan av saknad, men ångesten dämpas i alla fall något.
Jag levde med dem i 8 månader och fanns där även långt innan dess och det är inte så jävla lätt när de plötsligt bara inte finns där längre. Det är Dött & Tyst som i Graven.
Jag som ibland höll på få nått fel på ljudnivån, och nu är det tvärt om. Tystnaden är öronbedövande.
Det har gått strax över en månad sen jag flyttade nu.
Vissa kvällar/helger är saknaden nästan Outhärdlig.
När ska det sluta ? När går det över ?
Jag har hållit mig sysselsatt hela dagen.
Jag var på gymmet kl 8 till 10.
Hem till lägenheten och duscha innan jag hade ett möte.
Lunch med Åsa, en vän & fd granne.
Direkt efter det åkte jag med Marielle och flyttstädar i glissöberg.
Vilket börjar med att vi glömt nyckeln i sveg, får klättra upp på altanen på andra våningen för att komma in, bara för att upptäcka att dörren endå var Olåst.
Eftermiddan & kvällen flöt på med städning, packa bilen med saker som tidigare lämnats kvar, packa ur väl i sveg igen och slutligen sen middag på knuten.
Strax efter 21 kliver jag in i lägenheten och hinner knappt stänga dörren om mig innan det brister.
Sjunker ner på golvet innanför dörren och bara tokgrinar som en galning.
Har lyckats hålla det ifrån mig hela dagen, pressat undan det varje gång det velat fram och koncentrerat mig på allt jag ska göra.
Men när man är klar, ensam igen och det inte finns något kvar att göra så kommer det över en som en ångvält.
En Enorm Smärta, Sorg, Saknad och Ångest över att ha förlorat nått som inte går att ersätta.
När ska det sluta göra så Ont ?
När går det över ?
Går det någonsin över el lär man sig bara att leva med hålet de lämnat efter sig ?
Ibland handlar det inte om dagar el timmar.
Ibland känns det som om varje jävla minut är en Kamp för överlevnad.
Det gör så ONT så jag skulle kunna göra vad som helst för att få känna något annat om så bara för en liten stund.
De enda gångerna jag inte känner något är när jag Sover.
När jag sover är jag inte ledsen, då gör det inte ont, då är jag inte ensam.. Då är jag Ingenting.
Och jag sover inte många timmar nu för tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar