everything was different.
För 2 år sedan var jag HÄR och fiskade bäcköring för första ggn i mitt liv. Fortfarande Nykär..
För 1 år sedan höll jag på att flyttstäda på dagarna & jobba på nätterna. Jag var helt slut.
Det var 100 grader varmt och det brann i våra skogar.
Samtidigt var det början på något nytt & stort.
Jag höll på att flytta ihop med mannen i mitt liv.
fortfarande lika nykär..
Idag jobbar jag andra natten av 2 på samma ställe som ifjol och allt är annorlunda.
Jag bävade för första natten sen det hände för när jag gick av, fanns det ingenting kvar att åka hem till.
Jag har ingenting kvar av det jag hade. Ingenting kvar av betydelse.
Det är tomt, kallt och ensamt.
Sedan jag flyttade i Maj har jag som rutin att gå till gymmet 3-4 ggr i veckan.
All sorg, saknad och ångest höll på äta upp mig inifrån och sakta men säkert plåga mig till döds.
Och är jag inte på gymmet, så är jag antingen ute och går el springer.
Träning el prata med Daniel en stund är min enda ventil för att inte tappa förståndet ibland.
Hård träning, tills musklerna krampar el tills du inte orkar längre.
Och prata med Daniel för att Han Är den Enda jag egentligen släpper in.
Under dessa 3 år blev han ganska givet den jag berättade mitt allra innersta för.
Han kan varje Tanke, varje Rädsla och varje Dröm.
Hur vansinnigt vridna tankar jag än må ha, så kan han dem alla.
Han kanske inte förstår dem alla, men han Kan dem.
På det sättet var han ju min bästa vän.
Jag trodde att jag kunde göra lägenheten till mitt Hem.
Ett litet, tryggt hem med hjälp av mina saker, men har insett att det aldrig kommer att gå.
Det känns mer som ett kallt & mörkt fängelse, som jag gör mitt bästa för att undvika.
Det kommer aldrig att kännas som hemma.
Hemma för mig är Huset på fläcksbergsgatan.
Hemma för mig är fortfarande, där dom är..
Denhär ångesten som jagar mig natt som dag, den går inte bort.
Den dämpas för en stund på gymmet el runt torven/broarna, men den går aldrig bort helt.
Nån sa till mig att jag började träna av helt fel anledning och troligtvis skulle lägga ner det ganska fort.
Men spelar det nån roll vad jag har för anledning så länge den får mig att gå dit och göra det jag ska varje gång.
Så vem bryr sig om mina anledningar i början, när jag med tiden hittat fler, precis som jag sa att jag skulle.
Det hjälper mig när det känns som om jag ska gå sönder.
Det får mig att tänka & fokusera på annat, jag blir starkare & gör framsteg och det få mig att må mycket Bättre.
Det räcker för mig.
I samband med Härdalsyran i Lillhärdal varje år avlöper också Älglunken.
En springtävling för både barn och vuxna i olika distanser.
Daniel skickade bilder på dem till mig och jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste hans inlägg till bilderna på facebook.
Mina fina..
" Älglunken 2019 avklarad:
Tim är osäker på sin medverkan nästa år då han har lite ont i en fot.
Liam ska springa fortare nästa år då man fick större pokal om man vann. Leah väntade in några kompisar längs,det är ju roligare då."
Med tanke på skogsbränderna förra sommaren blev det ingen härdalsyra då men dessa bilder fick jag 2017 då jag jobbade.
Tim med Pappa.
Älglunkens sötaste deltagare 2017 med tröjan till knäna.
Min bästa vän Andreas frågade om jag ville följa med honom till Funäsdalen. Det ville jag väldigt gärna men hade inga pengar över.
Kommer att ta ett tag innan jag kommer på fötter ekonomiskt efter flytten och efter allt jag gått igenom.
Det är inte lätt och jag mår fortfarande jättedåligt.
Då bjöd han mig på det för att slippa åka ensam.
Bara hoppas att jag någon gång kan göra detsamma för honom.
Eftersom jag jobbat natt åkte vi när jag sovit klart dagen efter.
Jag behövde verkligen komma bort och försöka släppa tankarna på allt som gjorde så ont. Men det var lättare sagt än gjort..
När vi åkte, hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.
För det kändes som om jag åkte ifrån något.. att jag lämnade kvar något som skulle varit med, el att jag var på fel ställe.
Och den känslan var så stark att jag nästan fick panik.
Jag tror, hoppas att jag dolde det väl, för jag ville inte förstöra.
Andreas var så glad & förväntansfull och jag ville verkligen också vara det.
Gjorde verkligen mitt bästa för att släppa tankarna, men de fanns alltid där.
Sån jävla sorg & saknad över att mista något som inte går att ersätta.
Jag tänkte på det hela tiden samtidigt som jag försökte vara närvarande, glad & positiv i det vi gjorde.
Och ibland tyckte jag faktiskt att jag lyckades riktigt bra med att hålla skenet uppe trots mörkret inom mig.
Vi tränade, jag simmade och Ante gymmade i något som inte var större än en skrubb på kvällen innan vi åt middag.
Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle till toppstugan.
Ante ville ta linbanan för han googlade att det var 9 kl att gå till toppen å det är långt, speciellt när det går ganska brant uppför.
Trots det ville jag gå eftersom det såg ut att gå en någorlunda "Väg" upp på sidan av berget.
Efter att ha pratat med ägaren till en hund jag var tvungen att hälsa på berättade denne att det inte alls tog lång tid till toppen.
Så vi började gå även om Ante var väldigt motvillig till det och undrade vad vi egentligen hade gett oss in på.
Det var jobbigt & det var brant, men gick fortare än vi trodde.
De tog inte ens 40 min så var vi uppe.
Och vilken utsikt sen.
Trots skäliga priser fikade/åt vi inget på toppen.
Och hade vi gått upp så kunde vi lika gärna gå ner.
Det var värre än att gå upp.
Ett felsteg där å man hade rullat till foten av berget.
Vi han med lite minigolf och bowling också innan middan och sen var det sovdags.
Stort Tack till min bästa vän.
Så Glad och Tacksam för att du finns och alltid försöker rädda mig från mörkret.
Men även du märker att jag kanske aldrig kommer bli den jag en gång var..
Bilder från de 2 dagarna.
Jag tvivlar inte på att man blir Stark om man bara tar sig igenom dethär..
Det jag tvivlar på är: Om jag Någonsin kommer att bli lycklig igen..
