Kommer att ta ett tag innan jag kommer på fötter ekonomiskt efter flytten och efter allt jag gått igenom.
Det är inte lätt och jag mår fortfarande jättedåligt.
Då bjöd han mig på det för att slippa åka ensam.
Bara hoppas att jag någon gång kan göra detsamma för honom.
Eftersom jag jobbat natt åkte vi när jag sovit klart dagen efter.
Jag behövde verkligen komma bort och försöka släppa tankarna på allt som gjorde så ont. Men det var lättare sagt än gjort..
När vi åkte, hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.
För det kändes som om jag åkte ifrån något.. att jag lämnade kvar något som skulle varit med, el att jag var på fel ställe.
Och den känslan var så stark att jag nästan fick panik.
Jag tror, hoppas att jag dolde det väl, för jag ville inte förstöra.
Andreas var så glad & förväntansfull och jag ville verkligen också vara det.
Gjorde verkligen mitt bästa för att släppa tankarna, men de fanns alltid där.
Sån jävla sorg & saknad över att mista något som inte går att ersätta.
Jag tänkte på det hela tiden samtidigt som jag försökte vara närvarande, glad & positiv i det vi gjorde.
Och ibland tyckte jag faktiskt att jag lyckades riktigt bra med att hålla skenet uppe trots mörkret inom mig.
Vi tränade, jag simmade och Ante gymmade i något som inte var större än en skrubb på kvällen innan vi åt middag.
Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle till toppstugan.
Ante ville ta linbanan för han googlade att det var 9 kl att gå till toppen å det är långt, speciellt när det går ganska brant uppför.
Trots det ville jag gå eftersom det såg ut att gå en någorlunda "Väg" upp på sidan av berget.
Efter att ha pratat med ägaren till en hund jag var tvungen att hälsa på berättade denne att det inte alls tog lång tid till toppen.
Så vi började gå även om Ante var väldigt motvillig till det och undrade vad vi egentligen hade gett oss in på.
Det var jobbigt & det var brant, men gick fortare än vi trodde.
De tog inte ens 40 min så var vi uppe.
Och vilken utsikt sen.
Trots skäliga priser fikade/åt vi inget på toppen.
Och hade vi gått upp så kunde vi lika gärna gå ner.
Det var värre än att gå upp.
Ett felsteg där å man hade rullat till foten av berget.
Vi han med lite minigolf och bowling också innan middan och sen var det sovdags.
Stort Tack till min bästa vän.
Så Glad och Tacksam för att du finns och alltid försöker rädda mig från mörkret.
Men även du märker att jag kanske aldrig kommer bli den jag en gång var..
Bilder från de 2 dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar