All sorg, saknad och ångest höll på äta upp mig inifrån och sakta men säkert plåga mig till döds.
Och är jag inte på gymmet, så är jag antingen ute och går el springer.
Träning el prata med Daniel en stund är min enda ventil för att inte tappa förståndet ibland.
Hård träning, tills musklerna krampar el tills du inte orkar längre.
Och prata med Daniel för att Han Är den Enda jag egentligen släpper in.
Under dessa 3 år blev han ganska givet den jag berättade mitt allra innersta för.
Han kan varje Tanke, varje Rädsla och varje Dröm.
Hur vansinnigt vridna tankar jag än må ha, så kan han dem alla.
Han kanske inte förstår dem alla, men han Kan dem.
På det sättet var han ju min bästa vän.
Jag trodde att jag kunde göra lägenheten till mitt Hem.
Ett litet, tryggt hem med hjälp av mina saker, men har insett att det aldrig kommer att gå.
Det känns mer som ett kallt & mörkt fängelse, som jag gör mitt bästa för att undvika.
Det kommer aldrig att kännas som hemma.
Hemma för mig är Huset på fläcksbergsgatan.
Hemma för mig är fortfarande, där dom är..
Denhär ångesten som jagar mig natt som dag, den går inte bort.
Den dämpas för en stund på gymmet el runt torven/broarna, men den går aldrig bort helt.
Nån sa till mig att jag började träna av helt fel anledning och troligtvis skulle lägga ner det ganska fort.
Men spelar det nån roll vad jag har för anledning så länge den får mig att gå dit och göra det jag ska varje gång.
Så vem bryr sig om mina anledningar i början, när jag med tiden hittat fler, precis som jag sa att jag skulle.
Det hjälper mig när det känns som om jag ska gå sönder.
Det får mig att tänka & fokusera på annat, jag blir starkare & gör framsteg och det få mig att må mycket Bättre.
Det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar