You play your part..

Det har gått 1 år och 5 mån sedan det tog slut.

Denhär veckan har jag träffat Christina för första ggn igen på nästan ett helt år och jag har också umgåts med Andreas några ggr. 

Kanske börjar jag sakta men säkert söka kontakt nu, försiktigt börja  kunna umgås med andra igen. 

El så känns det bara så just nu.

Nästa vecka kanske jag drar mig undan & isolerar mig igen.
Men kanske börjar det vända nu..

Idag följade Andreas med på gymmet, sen åt vi lunch under stekhet sol. Efter det gick vi till campingen och jag tog ett dopp i Ljusnan. Där var det i alla fall svalkande i jämförelse med svegsjöns badplats. Andreas tittade på. Doppade inte ens stortån.
Han badar inte. Någonsin.

Vi bestämde att vi skulle ta en minigolf runda imorgon på campingen.

Dåliga banor, men de verkade ändå bättre än de var för ca 8 år sedan då vi sist spelade där.

Jag fortsätter att fokusera på jobb & träning, gör mina 4 gympass i veckan. 
Det är ett måste för att må bra och hålla tankarna på rätt bana.
Det spårar fortfarande ur ibland och jag gråter floder.
Men det går över, och man samlar sig och börjar om igen.
Jag är ganska van vid dethär laget.

Man gör det man måste fast man mår dåligt stundom.
Man går till jobbet, för jobbar man inte, klara man inte ekonomin och då mår man ännu sämre.
Jag kunde inte jobba alls i början fast jag verkligen försökte.
Det har tagit mig nästan ett år att komma tillbaka och nu är glad att jag mår så pass bra att jag orkar jobba fullt igen.
Man går till jobbet, spelar sin roll.
Rollen man har på jobbet.
Något jag och Christina pratade om sist.
Jobb & rollen man spelar på jobbet.
Mår hon inte bra säger hon det el så märker dom det ändå.
Hon frågade om vi kände varandra lika bra på min arbetsplats.
Nu är ju vi lite fler där jag jobbar och nej jag har inte någon nära relationen med någon där och jag vill inte ha det heller.
Vi pratar oftast jobb. Jag kan lyssna när andra pratar om sin familj & sina djur och jag deltar i samtal, men jag pratar inte gärna om mig själv.
Jag jobbar, tränar, äter, sover. Det delen vet dom.
Finns inte så mycket mer att tillägga.
Mitt liv är ganska tomt och innehållslöst numer.
Jag har min jobbroll, den kan och känner jag mig trygg i. Just nu.
När jag slutar och kommer hem tar jag av mig rollen/masken.
Då är jag bara Annie, och då kan jag släppa fram/ut eventuell smärta el annat jag dolt el gått & burit på.

I Torsdags när jag & Christina låg på stranden var det ganska skönt att höra någon annan prata en stund och bara få lyssna.
Bli påmind om världen & människorna utanför.
Påmind om att man inte är ensam om att må dåligt ibland.
Det är så lätt att distansera sig och glömma omvärlden när man mår dåligt. Man kanske blir lite självcentrerad. Men ibland är det också ett måste att stänga allt annat ute itag för att själv kunna läka.

Jag tror, hoppas verkligen inte att jag tappat omtanken om andra medan jag själv mått dåligt. Omtanken om andra har ju alltid funnit där. Jag brukade i alla fall alltid vara uppmärksam & omtänksam om de som för mig är betydelsefulla.
Det är också något som jag vet att jag varit värdesatt för tidigare. Min Omtanke om andra.