Ställt upp med några extra nattpass, fast jag jobbat dag efter.
Igår natt sa jag ifrån för att ladda till mitt ordinarie nattpass.
Behövde få sova, så jag vaknade inte förrän närmare 13.30 idag.
Närmare 16 åkte jag till gymmet.
Kände absolut inte för det men jag ruckar aldrig på mina gympass såvida jag inte är riktigt sjuk. Dessutom var det ben idag.
Nästan så jag hade det på känn innan jag kom dit.
Daniel var där.
Körde en extrasväng och hoppades att han skulle hinna åka därifrån.
Om det var hans barnvecka borde han nästan åka strax för middagstid.
Troligtvis var det så eftersom han åkte i samma veva som jag svängde in en stund senare igen.
Hade en debatt med mig själv medan jag snurrade ett extra varv där.
Han ska fan inte få styra mina gymtider !
Kaxa upp dig, gör det du ska och låt honom inte ta mer än han redan gjort. Men hans närvaro Stör mig.
Jag är så medveten om honom hela tiden.
Trodde länge att han gett upp Maxgym när han inte fick med sig Tobias längre, dessutom har han brandstationen att träna på.
Max hade liksom blivit mitt territorium nu så första ggn hans bil stod där när jag skulle dit tänkte jag inte heller gå in.
Hade inte gjort det heller om jag inte skulle träna med Roger.
Det gick ju bra ändå. Han skötte sitt & jag mitt.
Och sen var ju gymmet Hans ställe långt innan det blev mitt.
Undrar om någon kan förstå hur sjukt det känns att inte låtsas om någon som man stått så nära tidigare.
Sist vi var där samtidigt talades vi faktiskt vid som hastigast.¨
Jag frågade hur det var med Barnen.
Ville ge Leah ett par örhängen, men det får vänta eftersom hon skulle ta nya hål i öronen framledes.
Tim hade opererats för trånga luftvägar så han nu kan sova bättre.
De drog genast ihop sig lite i hjärtat.
Min lilla Plupp, som ligger mig alldeles speciellt om hjärtat.
Huvudsaken var att de mådde bra alla 3 och det var så skönt att få höra lite om dem. Det skänkte mig sån lugn och glädje.
Efter gymmet åkte jag på ICA och givetvis hade han just svängt in där också. Och Jag går Oftast Inte in förrän han kommit ut.
Jag väntade till han åkt denhär ggn också.
Tror tom han såg mig innan han gick in.
Nu är det väl bara och förbereda sig på att han kommer påstå att jag följer efter honom igen..
Varför har dom man minst av allt vill träffa en förmåga att alltid dyka upp på samma ställe. Det slår ju aldrig fel.
Och varför kan jag oftast känna honom innan jag ser honom ?
Han stör mig, DET Stör mig.
Det var inte länge sedan jag var med Andreas på ICA och jag sa att vi måste åka.. typ NU.
- Varför då frågade han.
- Daniel är här.
- Vart då ?
- Det vet jag inte, men han är här.
- Såg du honom ?
- Nej, men han Är här.
Jag gick själv till bilen.
- Du hade rätt, han är fan här sa Ante när han kom ut.
Jag kan ofta känna honom innan jag ser honom.
Jag vet inte hur, men det har alltid varit så.
När det var vi, fick det mig att le varje gång, men nu är det bara plågsamt.
Det har gått över 1 år, men jag finner det ännu svårt att möta honom. Det gör fortfarande Ont i mig att se honom.
Det var ju HAN.
Det finns alltid en Han med stort H och för mig är det Han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar